Herre,
visa mig vägen, med ditt ljus
i min stund av mörker.

Jag famlar vilset fram
i en dunkel skog av tankar.
Varje förvirrad tår
ger tanketräden näring.
Och varje gång jag tycker mig
skymta en solstråle,
ger tårarna sin förvirrade kraft
åt tankarnas virriga lövkronor.
Inget ljus tycks kunna
tränga igenom.

Jag famlar ensamt
efter en trygg famn.
Varje gång jag trott mig
finna en,
då löses kramen upp
och lämnar sin plats åt
besvikelsens järngrepp.
Eller så hårdnar kramen,
hotar kväva mig,
så jag måste fly
för att kunna andas.
Krama mig, Herre.

Jag famlar blint
efter ett begripligt ljus
i detta förvirrade mörker.
De ljusa strålarna jag ibland finner,
de kroknar snart
till frågetecken,
tecken som får ljuset att slockna.
Jag ser ingenting.
Mina tankar och känslor
behöver ficklampa.
Vägen är dimmig och krokig.
Och mörk.

Visa mig Ditt ljus,
Din väg,
Amen.