och så sitter han där igen
vid sina tangenter och skriver
hjärtat känner så starkt
tankarna är många
kanske för många

för nu är han ju där igen
och han skrämmer sig själv
rädd för sina egna ord
rädd för att göra fel

för han vill säga så mycket
men inte FÖR mycket
han vill bara få henne att le
han vill att hon ska förstå
hur några ord från henne
kan få honom att må
så underbart bra

men han känner sig dum
lite fånig faktiskt
men han rår inte för
att hon bosatt sig i skallen

han skulle kunna skriva så mycket poesi
kärlekspoesi
om denna flicka

hon, den enda
som får pojkens hjärta att ticka
men han fastnar med sina ord
och han börjar stamma, rimma som en odräglig hicka

åh du fagra flicka
du vackra ungmö

varför ska det vara så svårt
så skrämmande
spännande

att be om din hand?