Försöker blicka framåt
på livets stig.
Men allt jag gör
är att snubbla
på det förflutnas krokiga trädrötter,
som ständigt
sticker upp på stigen.
VInden blåser i fel riktning,
motvind.
Den tvingar mig att vända huvudet
åt fel håll,
bakåt.

Det är jobbigt
at gå framåt,
i motvind,
snubblandes på krokiga rötter,
sneglande bakåt.

Jag vet vad som är rätt.
Tyvärr är det rätta
det som är svårast.




Jag vill komma bort


från det förflutnas krokiga stig,
en plats med ständig motvind.
En vind som viskar
"Det kommer inte bli bättre"

Jag vill komma ut
från skogen.
Ut på framtidens gröna äng.
Den med mina favoritblommor
väntandes,
med ljuvt solsken
och ljumma medvindar.

Varför känns ängen
så
långt
bort?