Kap 4 Besserwisseri och svartsjuka

Under utövandet av ditt martyrskap kan det då och då hända att du får höra ett eller annat omdöme om din person som kan vara avsett som klander - ja t o m själva ordet martyr kan applicerat på dig verka som klander i mångas ögon. Naturligtvis avvisar du det, ty ingen martyr med självaktning skyltar öppet med sitt martyrskap. Och samtidigt som det ger dig en viss tillfredssställelse med detta erkännande från omgivningen att du hunnit en bit på väg i ditt martyrskap bör det vara en varning till större försiktighet. Det är bättre om om omvärldens omdöme om dig uttrycks i termer som att du är hopplös, driven av svartsjuka, en besserwisser etc. Även sådana omdömen bör du givetvis avvisa. Är du hopplös kommer detta omdöme säkerligen från en person som inte är lika konsekvent i sina ställningstaganden som du. Den konsekvens som du å din sida visar är ju ingenting annat än en rakryggad livshållning. Fanns det inte människor som var rakryggade nog att ta omvärldens kritik hellre än att svika något som de trodde på så skulle världen gå under. Och om du inser hur många gånger som den är nära att göra det förstår du hur viktigt det är att just du drar ditt strå till stacken.

Svartsjuka är också en sådan där klyscha som svaga människor gärna tar till när de står inför någon vars motiv och handlingar de inte rår på. Det finns människor som inbillar sig att de väljer sina vägar genom livet enbart genom att rationellt väga för och emot. Deras egna liv visar tydligt att så inte är fallet men det krävs åtskilligt skarpsinne och tålamod för att överbevisa dem om det.

Om någon skulle komma på iden att kalla dig för besserwisser bör du komma ihåg att ingen sann martyr undgår att hamna i ett predikament där avundsamma medmänniskor elller kanske man hellre skulle säga motmänniskor kommer med dylika skällsord. Skällsord för resten - nog är det ett dåligt betyg som den människa sätter på sig själv vilken inte kan tåla att någon annan vet bättre. Framför allt bör du aldrig försumma att upplysa dem om att de liksom de allra flesta bland människor hyser den felaktiga föreställningen om att en besserwisser är en person som alltid vet bäst medan ordets egentliga innebörd är att en besserwisser är en person som jämt ska rätta det som andra säger.Det är inte nog att stillatigande konstatera att andra har fel, det gäller att ta vara på varje tillfälle att upplysa dem om hur det egentligen är. En ganska otacksam uppgift är det. Man tycker att människor borde bli glada av att få veta hur allting är, men i stället brukar folk bli irriterade på den som upplyser dem om det. Häri ligger en icke föraktlig del av det sanna martyrskapet.

-----

Det knackar på dörren. Eller trummar får man hellre säga. Fast inte riktigt det heller. En serie snabba vibrationer som på ett förunderligt sätt förvandlas till ett slags banderoll i överkanten på bilden som du just nu ser framför dig och där det står Fantomen kommer.
Och jag förstår att min dörr just nu fungerar på samma sätt som trummorna i de djupa skogarna där Fantomen har sin hemvist. Trummorna som brukar sända meddelanden som man kan läsa medan man i serierutan ser Fantomen ridande på hästen Hero och med sin trogna hund Devil vid sidan Och jag inser att medddelandet som sänds just nu är riktat till mig och ingen annan. Och att det innebär att vad jag ska göra är att gå bort till ytterdörren och öppna den.
Jag känner en viss bävan men skyndar mig att göra vad jag skall. Dörren går inåt och det är nästan så att jag tappar taget om den för Fantomen liksom faller in i farstun, han har väl tryckt sig mot dörren för att inte väcka uppmärksamhet hos förbipasserande. Han är klädd som Mr Walker den identitet som han brukar använda när han rör sig i så att säga civiliserade områden. För att inte väcka uppmärksamhet med sina trikåer sin teatermask sina pistolhölster och randiga badbyxor. Fast jag undrar om denna klädsel inte väcker en hel del uppmärksamhet också. Det är inte var dag man möter en man med trenchcoat av fyrtitalssnitt, slokhatt och solglasögon och en stor hund vid sin sida. Hunden ja, mitt hjärta hoppar till ett ögonblick när jag plötslligt inser att jag kanske också får besök av denna skräckinjagande best, fast han inte syns till just nu. Och det är precis som om han läser mina tankar.
"Oroa dig inte för Devil"säger han. Han är hos Diana. Och han småler lite bistert åt den lättnad som jag tydligen gett uttryck åt fast jag egentligen inte vill låtsas om att jag är rädd för hundar."Det är så många som är rädda för hundar" tillägger han och jag nickar instämmande.
"Jag har hört att du skriver på en bok" säger Fantomen med sin melodiska stämma som låter förvånansvärt mild för att komma från en så kraftfull person. "Jag tänkte att du kunde ha nytta av några goda råd."
"Tack så mycket" svarar jag men det är så att boken är tänkt som en handbok för martyrer och jag förstår inte riktigt..."
"Det handlar om en livsinställning" säger han, nu med ett skarpt tonfall som sänder kalla kårar utefter min ryggrad. "Det är sånt som alla borde veta och som skulle kunna plats i vilken bok som helst"
"Jag förstår ”säger jag fast jag egentligen inte alls gör det.Och jag inser att jag plötsligt faller in i den taktik som man använder mot människor som gör en förvirrad och osäker. Och jag hoppas att han inte ska be mig förklara vad det är jag förstår för det kan jag verkligen inte.
"Jag ska fatta mig kort" säger han." Du vet att min farfars farfars farfars farfars far svor en ed att kämpa mot sjörövare fast det med tiden har blivit så att vi fantomer kämpar mer mot bovar på landbacken än till sjöss".
Nu känenr jag mig ganska lättad att jag verkligen med gott samvete kan nicka instämmande. Men plötsligt får jag hjärtat i halsgropen när han rycker upp en pistol och siktar på den stora fikus jag har i mitt arbetsrum.
"Den där blomman ska du akta dig för" mumlar han mellan tänderna medan han stopppar ner pistolen i hölstret. "Förresten ska du akta dig för alla och det var egentligen det jag kom för att säga.
Du tror att bovar mest finns i skumma hamnkvarter och att de har buskiga ögonbryn. Men jag vill att du ska veta att de finns över allt. De kan finnas i din närmaste omgivning, ja i din egen familj. Och det är din förbannade skyldighet att avslöja alla onda anslag som de går och bär på innan det är för sent".
Hans röst har nu återtagit sitt milda tonfall. Men nu är jag på min vakt. Och det behövs för i nästa ögonblick krafsar det på dörren.
"Vad i helvete" mumlar Fantomen och rycker upp dörren. I nästa ögonblick störtar en stor hund in i rummet. Ett ögonblick tror jag att den ska äta upp mig men Fantomen räddar mig från detta bistra öde. Han ropar Plats med en stämma så mäktig att både hunden och jag sätter oss, jag i en stol och hunden på golvet. Där sitter vi och stirrar på varann.
"Vafan hon skulle ju vakta dig" säger han till hunden. "men nu är du tyst och still och äter inte upp honom där". Och jag tycker att det är väldigt bra att han säger så.
"Var var vi nu säger Fantomen"milt som om han talade till ett barn. "Jo du måste avslöja deras onda anslag. Och hur gör man det. Jo genom att vara oberäknelig. OBERÄKNELIG "Det sista är ett rytande så mäktigt att till och med hans egen hund hoppar högt och jag känner på nytt ett ögonblick av rädsla för att bli uppäten.
"Förstår du?" säger han milt "Inte riktigt" svarar jag och blir förbannad på mig själv för att jag använder samma milda tonfall som han. Det låter falskt och inställsamt i mina öron. "Bara du inte är förbannad" hör jag mig själv säga.
"För vadå?" säger Fantomen och spänner ögonen i mig. Och trots att han har solglasögonen på sig kämmer jag hur hans blick bränns som om det var en svetslåga han riktade mot mig.
"Ja jag vet inte riktigt" försöker jag för att inte börja trassla in mig i något Men lyckligtvis förekommer han mig innan jag ställt till det riktigt ordentligt.
"Jag har inte tid med något trams" säger han kärvt." Du ska bara veta en sak.Och det är att det är just genom själva OBERÄKNELIGHETEN (nu ryter han igen) som du får människor att bli förvirrade. Det är då de avslöjar de onda avsikter de går och bär på. "
"Du har väl märkt hur det går till när jag jagar bovar" fortsätter han. "Jag låter dom hållas ett tag för att invagga dom i säkerhet. Sen slår jag till när dom minst anar det.Så där måste man göra med alla onda människor. Även dom som inte håller till i hamnkvaretren och har buskiga ögonbryn.”
"Jag förstår " mumlar jag och ryser till vid tanken på att bovar finns över allt. "Får jag bjuda på något undrar jag".
"Det skulle i så fall vara ett glas mjölk" säger Fantomen. "Ifall du har någon riktig ohomogeniserad mjölk och inte sånt där som dom säljer i paket och använder mitt namn till att göra reklam för."
Tyvärr har jag ingen sådan mjölk eftersom ohomogeniserad mjölk inte finns att köpa på orten där jag bor. Men ett glas vatten kan jag erbjuda och en skål av det samma åt hunden.
Fantomen gör sig beredd att gå. Jag tycker nog att det ska bli skönt att slippa hans närvaro men när han nu ändå är här får jag lust att testa en sak.
"Får jag be dig om en tjänst?" säger jag.
"Vadårå?" säger mannnen från de djupa skogarna.
"Skulle du vilja sätta ett dödskallemärke på dörren?" frågar jag. Jag är nämligen väldigt nyfiken på vad det ska bli för ljudeffekt när han drämmer knytnäven med dödskalleringen emot trädörren.
Bam? Sock? Pow?
"Okej" säger han. Han och hunden går ut. Så kommer det.
THUD!
Det blir tyst. Men bara ett ögonblick.
Spooioiooiioooiiioing.
Dörren har råkat i vibrationer av det fruktansvärda slaget.
Sedan hörs ett ljud till. eller rättare sagt två.
Plink. Plink.
Det är sprintarna i gångjärnen som faller ur.
Och nu ramlar dörren…

Efterskrift

Jag börjar mer och mer inse hur meningslöst det här projektet är. Det finns fortfarande en massa anteckningar kvar att gå igenom men som du nog förstår har jag tappat tron på att det skulle vara meningsfullt att ge ut eller ens försöka sammanställa dem. Dessutom uppfattar jag alla händelser i samband med det här arbetet som en hemsökelse som jag skulle vilja slippa att utsättas för. Nu är det väl bara att se om du som har läst det här ända hit ifall du nu finns slipper att drabbas av likadana hemsökelser som jag. Usch vad dumt det här var.