Ibland så önskar jag
att det fanns en
avstängningsknapp någonstans.

Du vet, en sån där liten
röd knapp som lyser.

Då skulle jag trycka på den
och sen falla in i ljuv sömn...
...utan de förbaskade drömmarna!

Ljuva drömmar.
Allt är som det borde.
Lycka,
skratt,
förstående,
kramar.
Allt är som det borde,
inte som jag hade tänkt,
men
som det borde.
Men så vaknar jag,
sömndrucken och lycklig.
Tittar på klockradion,
skolan börjar snart.
Det var bara en dröm,
nu ska jag ut i den gråa verkligheten.

Elaka drömmar.
Det kommer aldrig bli bättre.
Ingen vill ha dig.
Du inbillar dig bara att du är älskad.
Glömska finns bara i sagor.
Du
är
evigt
ensam.
Vad jag än gör,
så sårar jag dem jag älskar.
Eller så skadar jag dem
på annat sätt.
ÅH! DE ÄR I FARA!
Men jag kan inte rädda dem.
Jag misslyckas.
Jag är misslyckad.
Vaknar och tittar på klockradion,
snart börjar skolan.
Det var bara en dröm,
men en verklighetens metafor.
Det gråa visar sig bara på
ett annat sätt.

Så jag vill inte drömma.
Men jag vill inte vara vaken heller.
För jag är ensam
mitt i havet bland vänner.
Jag vill inte att de ska se.
Jag Är Glad, remember?
Jag är tyst
mitt i de vildaste samtal.
Vill inte att de ska förstå hur det är.
Mycket tankar tynger mig
även när jag verkar som gladast.
Orkar inte med försök till medlidande.
Vem förstår, på riktigt?

Vem orkar förstå?

Så jaa,
en avstängningsknapp vore bra.