Läser ordet
om och om igen.
Ögonen tåras,
smärtan är olidlig
ögonen värker
hjärtat skriker.

Läser meningen
några gånger till.
Jag tror att såna som jag
kallas självplågare.
För jag vet att
varje gång jag läser
den vackra meningen
så gör det ont.
Men jag läser den ändå
om och om igen.
Och en gång till.
Tills ögonen svämmar över.
Smärta.

En smärta som
får ögonen att tåras,
hjärtat att snyfta
och själen att vrida sig.
Vackra ord,
som fyller mig med
smärtfyllda känslostormar.

Jag vet inte, trots att jag vet...

Varför?
Denna enkla fråga,
varför,
med ett så komplicerat svar
att jag fortfarande
inte kan komma på
eller förstå det.

Jag vill verkligen...

Luddiga svar.
Luddiga tankar.
Knivskarpa känslor.
Snurrsnurr, dunk!
Mentalt golv igen,
jag har blåmärken i hjärnan.

Jag vet,
meningen är gammal.
Men jag är osäker,
tänk om den är aktuell.
Jag vet,
orden som jag hört
var nyare,
men tänk
om de var oärliga?

Orden gör ont.
Ja, jag läste dem igen.
Måste titta än en gång
på orden jag älskar.
Orden som får mig att gråta,
både av lycka,
och av smärta.
Oftast smärta nu.
Bara smärta nu.
För orden
är
till någon annan
än mig.