En fruktansvärd,
galen
flashback
kastade sig över mig.

"GRÅT!"
skrek den.

"NEJ!"
vrålade jag tillbaka.

Oj, vad vacker den
flashbacken var.
Andra dagar,
gamla dagar,
jobbiga dagar,
vackra dagar?

Ja, det var underbart.
Eller kanske inte.
Jo.

Att säga att det inte var vackert,
det skulle vara att ljuga.
Och inte bara en liten,
vit,
oskyldig lögn.
Utan en fruktansvärd,
ful, stor,
kolsvart
lögn.
Jag tycker inte om att ljuga,
så jag säger därför
det var vackert.

Flashbackens filmrulle
är numera gammal
sliten och söndertittad.
Borde nog slänga den egentligen.
Men det är som att slitas från en gammal
kär vän.
Inte så lätt.
Jag ser papperskorgen tydligt,
jag ser felen,
smutsen
slitagen
irritationen
på filmrullen.
Men ränderna har ändå inte gått ur.
Jag ser det vackra
bakom det fula.
Felen gör den perfekt.
Kärlek.
Jag gick förbi papperskorgen.

Dåligt av mig kanske.
Ja.
Men nu sitter den bredvid mig i alla fall,
flashbacken.
Och jag kan titta på den
och ignorera den som jag vill.
Ingen ger mig order!

Sådäså.