jag hatar hur du försvinner utan att
ens ha kommit nära nog för mig
att krama dig farväl, och jag hatar
hur jag föll sådär handlöst som
jag hela tiden sa att jag inte skulle
göra. trots att jag anstränger mig
att vara en sån som någon skulle
vilja ha -alla vet om nu hur patetisk
jag; är slå upp dum blondin i
nationalencyklopedin och ni får
vägbeskrivningen hem till mig.
jag står i sovrummet formad som
ett ihåligt frågetecken och med
svidande fingeravtryck överallt,
för man måste prova- är jag så
jävla rädd för att hitta rätt för de
går och det går så jävla fort, jag
hinner aldrig höra dörren stängas
och det är då jag undrar om du
någonsin var här på riktigt eller
om det bara är jag som har gone
schizo och kanske borde läggas in

jag hatar hur orden stannar på
vägen upp i halsen och hur jag
tvingar ner dem igen -varenda
gång- jag hatar hur stoltheten
sätter fällerben för höga att ta
sig över -fast att jag vill å jag
vill så jävla gärna- mest av allt
hatar jag hur jag inte kan sluta
skriva DIKT PÅ DIKT PÅ DIKT
om dig. bara för att du är den
mest underytanensamma,
vackraste, jävla missförstådda
människa jag någonsin träffat,
(och du påminner så mycket
om mig). jag kommer aldrig att
glömma din hand i min aldrig
glömma ditt huvud i mitt knä,
men jag kommer att försöka
med svidande fingeravtryck
överallt

snälla säg inte hej hej eller
hallå inte ens ett halvtyst tja
om vi ses på stan för jag får
för mig så lätt och du kommer
aldrig att bli lätt och fan
fan fan
jag saknar dig så in i helvete
helvete helvete helvete
händ aldrig mig igen och

snälla händ mig igen