På gården springer alla barnen omkring. Dom är tre, frya och fem år gamla. Redan syns skillnader i hur barnen rör sig och i hur dom leker.
Ännu är skillnaderna inte omöjliga att radera ut. Men de finns där.

Gården skiljs av med ett stängsel, ett staket av stålgaller. På andra sidan håller de stora barnen hus. De som är 7 och 8 och 9, 10, 11 och 12. På deras gård har någon satt upp ett pingisbord. Men bara pojkar spelar. Rast efter rast spelar pojkarna. Nedanför gården finns en fotbollsplan som täcks av grus. Där spelar pojkarna fotboll. Rast efter rast utan att tjejerna någonsin syns till på planen.

Men var är tjejerna, tänker jag. Är dom inomhus? Sen märker jag. Nej, dom finns där. Bakom det höga stängslet vid fotbollsplanen står dom. En bit ifrån pingisbordet står dom. I klungor. Och tittar på när pojkarna spelar och spelar. Ingen ser egentligen att dom står där, ingen skulle märka om dom försvann.

En grupp på fyra tjejer reser sig till slut upp och går ett varv runt huset. I ren tristess.

Och jag tänker: Vad har hänt med de små flickorna sedan de sprang och hoppade och lekte på gården intill? Vad är det egentligen som, sakta men säkert, händer med små flickor?