Så det var dags
Det var slut, för inget annat hade hänt
Än det han trodde och visste skulle hända
Målsättningen var, att till det datumet, leva
Så…

Nu tog han sakta ett rep, kastade det över en bjälke
Och knöt fast
Bjälken skulle hålla
Hade 2 halvtrasiga stolar att välja på
En stadigaste, för man måste ju veta
”att den håller”

Ögla efter allt konstens regler
På film så hade de så många slag
Han nöjde sej med ett par
Men de verkade hålla
Så nu, kunde man inte skjuta på det

Brevet
Hm just de brevet, de sista
Han letade i lite papper, tog ett par baksidor
Skrev med en grov penna
Och då var de klart

Han skrev om, och till, sina barn
Och så… lite mer, mer än han tänkte
Sen ställde han sej på pallen och
Lade repet om halsen
Tittade ut över nejden i sista gång

Men kom på att, han hade en sista
Ett sista, alternativ
”Gud, ge mej ett skäl att inte göra det här
ett enda skäl, så gör jag de inte, bad han

Så ryckte det i handtaget
Han hade låst dörren, mest för att barna inte hade nyckel
Och de skulle slippa…
Men de ryckte och så hördes rop ”pappa”
De hördes igen ”pappa” mer och mer
Ryckandet tilltog

Sen från en annan dörr, barna grät och ropade
Så släppte fördämningarna…. Så kom tårarna
Länge satt han och bara grät, innan han gick upp
Och tog pallen, kastade den i golvet så den sprack
Nu gick han ut, de var redan mörkt
”och de vart afton och natt, den sista dagen”

Och samtidigt så kändes det
Som ett nytt liv
”och de vart afton och de vart natt, den första dagen”
Den första dagen på resten av hans liv
Och så friskt luften kändes utanför
När han andades in sina djupa andetag