.

Varje litet ord
som kanske
möjligtvis
skulle kunna vara
av minsta lilla intresse
snurrar runt
i samma nervbana
i en upphakad evighet
under sökandet
efter en placering,
en kontext
där just
dess runda,
men samtidigt
nyanserade smak
skulle kunna göra
sina ordgrannar
till hjältar
i dikten
som alla
skulle minnas
och beundra

men,
orden flyger
labyrintbanor
utan varken ingång
eller utgång

- dom blir kvar
snurrandes,
förvirrandes
och krockandes
till döddagar
i en snart
utmattad hjärnbark
som börjat se pennan
som en permanent drog
man inte kan undkomma

utan som man ständigt
tvingas förse
med vackra ordbilder
för att släcka törsten
och släppa ut
några ord
ur den,
allt mer,
kvävande
poesilabyrinten