Går stenstegen
mellan nötta bänkar
tandlöst leende
pisslukten utan mask
men sträcker fram en hand
hjälplös

Sitter dagsresan
bussen korsar broarna
dukade bord
glimten av de vanliga
handen
aldrig väntade jag länge nog

Men natten
ändlös ekar sten mot sten
frosten biter
sliter den som stannar
men vem orkar
pisslukten