Dörren öppnas och in kliver min bästa vän Filip.
Jag lägger boken i mitt knä, kollar frågande på honom.
Han tar ett steg in och stänger dörren bakom sig.
Jag lägger boken på bordet och ska precis resa mig ur fåtöljen när han hindrar mig.
- Res dig inte upp, viskar han försiktigt.
Jag tänkte fråga varför men han kom fram och la försiktigt sitt finger över mina läppar.
- Sch. Snälla säg ingenting just nu, jag behöver prata lite, säger han och sätter sig i soffan intill.
Jag sitter tyst och koncentrerar mig på vad det är han ska säga.
- Jag vet att du verkligen gillar det där Johan, börjar han. Det blir tyst en kort stund.
- Du borde verkligen inte lita på honom, fortsätter han sen. Han är lömsk och bedrar alla tjejer han är med.
Jag blir lite sur på honom, men säger ingenting.
- Du vet att jag bara vill ditt bästa. Jag vill verkligen inte att något ska hända dig eller att du blir sårad. Han kollar ner på sina händer som han gnider i sitt knä.
- Emilie, du måste försöka förstå… Han kan inte fästa blicken, utan den flackar fritt.
Jag stryker undan håret som gömmer hans ansikte och viskar försiktigt:
- Varför är du sån här? Du brukar aldrig vara nervös för att prata med mig?
Han kollar upp och möter min blick i någon sekund innan han vänder bort den igen.
- Men det är inte samma sak längre, säger han tyst och hastigt och reser sig upp.
- Filip, är det något som har hänt? Säger jag allvarligt och lite irriterat.
Han ställer sig i fönstret och kollar ut. Han drar fingrarna genom håret, vänder sig mot mig och lutar sig mot fönster brädet.
- Det var ett misstag att komma hit ikväll, säger han och springet ut.
Jag springer efter men får dörren i ansiktet.

Klockan är fem minuter över tolv och vi kommer med lite försenade nyheter…
Det är radion som väcker mig där jag ligger på soffan. Jag måste ha somnat där igår när jag satt och funderade på vad det var Filip hade velat säga till mig igår.
Jag reser mig och går ut i det lilla köket, sätter på kaffet och stoppar två mackor i brödrosten.

Löven blåser vilt utanför fönstret när jag sitter och dricker mitt kaffe. Mackorna fick jag slänga eftersom dom hade blivit mögliga. Hela världen är målad i alla fina höst färger. Molnen på himlen har börjat skingra sig så man ser en glimt av den blå himlen bakom. Marken är våt efter regnet som föll inatt. Jag väcks ur mina tankar av att något krafsar på dörren. Det är nog Murre som vill komma in nu. Han måste ha varit ute hela natten.
Jag öppnar dörren och katten smiter in i dörr springan. Ett tyst jamande går över hans läppar, som om han ber om att få lite mat.

Han är verkligen det vackraste man kan tänka sig. Den gråa pälsen och de lysande gröna ögonen. Han sitter och äter maten jag hällde upp med iver. När han är färdig vänder han sig om och går mot mig. Han börjar spinna långt innan han är framme. Han hoppar upp i mitt knä där jag sitter i mitt lilla kryp in vid fönstret. Han gosar in sig ordentligt och somnar till slut på min mage.

*bank bank bank*
Jag väcks när katten hoppar till av att det knackar på dörren. Jag går upp för att öppna.
Där står Filip.
- Hej, säger han och kollar ner i marken . Förlåt för igår..
- Mm.. Svarar jag tyst. Varför sprang du bara iväg som du gjorde?
- Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra, svarar han med blicken fast i marken.
- Vill du komma in? Frågar jag efter en stunds tystnad.
- Mm, om der är okej, svarar han försiktigt.

Vi sitter med varsin kopp te under tystnad. Hans blick vandrar genom rummet, men möter inte min en enda gång, trots att jag bara kollar på honom.
- Så… hur ät det med dig då? Frågar han till sist.
- Jo, det är väl rätt hyfsat, svarar jag kort.
Jag ställer ifrån mig koppen och sätter mig bredvid honom i soffan.
- Kan du inte berätta vad det var du kom för igår? Snälla jag ber dig, viskar jag försiktigt.
Han vänder sig försiktigt mot mig, möter äntligen min blick.
- Jag kom för att… han smeker bort håret i mitt ansikte och ler försiktigt.
Jag kom för att jag var tvungen att se till att det inte blev något mellan dig och Johan.
Han reser sig upp igen.
- Sitt ner är du snäll. Säger jag försiktigt men bestämt.
Han sätter sig ner igen.
- Varför är det så viktigt att det inte blir något mellan mig och honom? Frågar jag och kollar på Filip.
Han börjar nervöst leka med fingrarna.
- Jag vet inte om det här är någon bra idé, säger han sen och kollar bort.
- Vad är det som inte r en bra idé? Frågar jag irriterat eftersom vi är på väg att hamna där vi var igår.
Han stryker mig ännu en gång genom håret.
- Det är inte någon bra idé eftersom det kan förstöra våran vackra vänskap.
Jag blir orolig och nervös.
- Vad är det du inte berättar? Säger jag med en röst som låter uppskrämd och instängd.
Han kollar på mig med glada, längtande ögon.
- Du vet hur mycket våran vänskap betyder. Hur mycket DU betyder. Säger han tyst och lägger sina händer på mina axlar. Du är verkligen speciell, helt underbar. En sån person man drömmer om men aldrig tror att man kommer få träffa. Jag har haft turen att ha riktigt fina stunder med dig. Du är vacker, talangfull och omtänksam.
Jag vill berätta för dig vad jag känner men är så rädd att det ska förstöra det vi har.
Jag flyttar lite närmare, lutar mig fram och kramar honom.
- Inget kan någonsin förstöra våran vänskap, viskar jag i hans öra.
Han lägger armarna om mig och kramar mig hårt. När vi släpper taget kollar vi varandra djupt in i ögonen. En känsla jag aldrig märkt förut väcks inom mig. Han smeker mig över kinden, lägger sin hand om min nacke, drar mig närmare och kysser mig snabbt och försiktigt. När han släpper taget sprider sig ett leende över hela mitt ansikte. Han ler tillbaka och jag lutar mig mot honom. Vi kysser varandra länge. Han avbryter och kollar allvarligt på mig.
- Så det är inget mellan dig och Johan? Säger hans sen.
- Johan? Svarar jag frågande.
Han skrattar lite och sen tar han mig intill och kramar mig hårt. Jag tar honom i handen och leder honom med bort mot min säng, där vi många gånger sovit skav fötters med varandra.
- Det bli annorlunda den här gången va? Säger han med ett litet leende på läpparna.
Jag kan inte låta bli att små skratta åt honom. Jag kysser honom samtidigt som jag för honom mot sängen.

Han smeker med fingertopparna över min nakna hud.
- Du är så vacker, viskar han in i mitt öra.
Jag smeker honom över nacken och ner på ryggen, ler försiktigt och pussar honom på nyckelbenet.
- Det är du också, viskar jag sedan tillbaka.
Vi kryper nära varandra under täcket. Regnet faller från den mörka natt himlen utanför och piskar på fönstret.
- Vet du, säger jag tyst.
- Ne, vadå? Svarar han.
- Jag tror jag älskar dig, säger jag och kryper riktigt nära. Jag somnar tillslut till ljudet av hans hjärtslag och andetag.