Lynniga poeter ställer till det för sig ibland,
det klagas på deras växlande humör,
att man aldrig kan lita på deras stabilitet,
att deras ständiga berg-och-dal-bana
är ganska påfrestande för det mesta
då den ej sällan utsätter de närmaste för livsfara,
och så vidare.
Problemet är inte poeten.
Problemet är den poetiska överkänsligheten.
Det är kreativiteten som inte tål någonting,
den är hyperöverkänsligheten själv;
den skapande artisten bär sin själ på ärmen
utsatt och sårbar för alla,
som inte har en aning om den yttersta känsligheten sårbarhet,
i synnerhet inte i vårt samhälle
där empati mer och mer blir en bristvara,
som den inledande bankrutten på hela samhället.
Med detta vill jag egentligen bara ha det sagt,
att slå vakt om överkänsligheten,
den är värdefull,
den är kreativ,
den är ovärderlig,
den känner allt som de flesta inte känner,
den är framtiden och tidlösheten,
det är den som gäller allt
när det gäller poesi.