nattens skuggor bleknar
till ljudet av Essingeleden
solen smeker taken, men jag
vaknar upp i ett avstånd

din ryggtavla i morgonljuset
tidigare min och mjuk
nu sten, omöjlig att röra
kommer aldrig sträcka ut handen igen
aldrig vandra längs din ryggrad

allt är plötsligt
avstånd

rummet slukat av stillhet
men känner den redan i maggropen
hur den spelar xylofon på revbenen
plingar fram skräck i mig
den omöjliga paniken

ett avstånd som är jag
som är du

är oändligt,

men fortfarande
bara en meter vita lakan mellan oss