Alltsedan förmiddagens mobilsamtal var hon arg. Mest på sig själv! Att hon alltid följde samma mönster. Trots att hon verkligen ansträngde sig. För att göra tvärsom.

Denna dag skulle de ha träffats. Som vanligt. De hade hållt ihop snart ett halvår. De skulle springa spåret som var fyra kilometer. Sedan köra till Simhallen. Bada bastu. Simma den vanliga sträckan. Gå ut och äta på favoritrestaurangen. Hyra en töntig film. Dricka ett glas vin. Somna i varandras armar. För att göra frukost tillsammans och gå en förmiddagspromenad på söndagsmorgonen. Prata om ditten och datten. Kanske flytta ihop. Inte ännu. Men i framtiden. Gemensamma drömmar. Tillsammans!

Men idag var det ett nytt förhinder. Som förra helgen. Och helgen före det. Kompis som dök upp från USA. En fd flickvän som skulle flytta och behövde flytthjälp. Denna gång hans pappa som oförhappandes dykt upp på besök hela helgen. Hon mindes snart inte hur han såg ut. Ja inte hans pappa!

Sådär hade Thomas gjort. Han sa inte rakt ut att han tröttnat. Utan försvann i allt annat som han skulle göra. Anders likaså. Tills han berättade att han träffat en annan tjej. Hon började bli rätt uttråkad på det här.

Hon kände sig rätt ledsen. Hon hade nog trott att Aron var annorlunda. Men tydligen inte. Hon ringde till Eva. Hennes vän i nöden och även i glädje förståss. De hade haft mycket kul under årens lopp.

Sätt på dig nått snyggt sa Eva i telefonen. Jag och Loppan ska ut och dansa. Kom!!!

Alltid hinner vi snacka lite mellan danserna Hörru!?

Varför inte tänkte hon. Det var jättelänge sedan hon var ute med Eva!