Mellanmörker,
vi dricker mellanmjölk ur champangeglas på ditt köksgolv

vi har tagit varningsskyltar på skämt och slarviga steg ut ur ditt sovrum
den egna risken,
står i neon,
står oss upp i halsen nu

men mellanmörker har en tendens att dölja sakta kvävningar och vi lyckas andas bort några tusendelsprocent av tystnaden som hänger knäveck i gardinstången,
den är av järn och smakar blod om man trycker tungan mot.

Jag drar pekfingerparalleller över kaklet och du drar till dig benen,
blir så obehagligt lik en slutpunkt i det där alldeles för svarta håret

läppar fastnar längs glaskanter och vi snortar oboypulver från silverfat,
du ler och tömmer glaset sakta