Han som var dömd att leva ett liv i ödödlighet, ett liv utan känslor, ett liv utan kärlek. Men ändå när han stod där och tittade in i hennes mörka ögon så kände han kärleken spira i honom. Han kände att hjärtat började slå igen. Hans hjärta som aldrig skulle slå, slog igen. Hans hjärta som var dött hade vaknat till liv igen. Hans hjärta som aldrig skulle slå, slog igen för kärleken och för henne. Hans fars värsta fiende. Han som hade svurit för sin far att han skulle döda henne. Hon som han älskade. Han strök henne försiktigt över kinden.
- Jag älskar dig. Hon skrattade bara åt honom.
- Du kan inte älska mig, du kan inte älska någon över huvud taget du är dömd att inte älska. Du är dömd att inte känna någonting alls, ingen kärlek, ingen sympati, ingen empati, igen medmänsklighet alls. Det gjorde ont i honom när hon sa så om honom.
- Är det verkligen så du ser på mig?
Hon log mot honom.
- Nej jag tycker om dig, men det här är inte rätt. Det spelar ingenroll om du älskar mig men det går inte. Hon grät inombords men ingenting i hela världen skulle få henne att fälla en tår. Han skulle aldrig få reda på hur mycket hon älskade honom. Hur oändligt hon önskade att de kunde få vara tillsammans. Hon älskade honom och hans älskade henne, men de kunde aldrig få vara tillsammans. Om någon skulle få reda på om dem skulle en av dem eller båda dö. Hon kunde inte leva ett liv om hon visste att han var död. De som hänt mellan dem skulle vara ett vackert minne som hon kunde längta sig tillbaka till, ett minne som hon skulle begrava djupt i sitt hjärta och aldrig glömma bort. Det här skulle bli ett farväl, det var något hon hade bestämt. Hon hade svurit på att hon skulle döda honom och hela hans släkte. Det var hennes plikt till hennes döda förfäder. Det var något hon hade svurit på den dagen hennes föräldrar blivit brutalt mördade. Det var en plikt som hon hade. Om de sågs mer skulle det vara på liv och död.
- Jag antar att det här är ett sista farväl. Vi ses väl men aldrig mer så här. Hon log inte.

Han tittade på henne, och slukade henne med blicken. Han ville minnas henen som hon var just nu. Hennes blodröda läppar hennes bruna hår som glänste som guld liknande i lampans sken. Hennes bruna ögon. Hennes rosiga kinder och hennes gyllebruna hud, så len så varm. Han drog fingrarna igenom hennes långa hår.
- Du är så vacker, du är så vacker att det gör ont i hjärtat.
Han log, han ville kyssa henne men hon höll honom på avstånd. Han älskade henne det var han säker på. Han älskade henne, men hon sa att hon inte älskade honom.

Det gjorde ont i henne att se honom så här. Det gjorde ont att se hans ögon så ledsna, hans underbara isblå ögon så djupa att man kunde drunka i dem. Hon ville så gärna ta honom i famnen och säga att hon älskade honom också. Att hon älskade honom mer än livet själv. Men hon förmådde sig inte till att göra det. Hon kände tårarna brinna i ögonen, men hon blinkade bara bort dem. Hon kände sig så öerhört kall mot honom. Men de var de bästa för dem båda. Hon log mot honom.

Han kunde inte le tillbaka. Han älskade henne, han som aldrig skulle kunna älska, älskade henne så mycket som man kunde älska en person. Han älskade henne så mycket att hjärtat värkte på honom, så mycket att de nästan inte klarade mer. Hade hon bara lekt med honom och hans känslor? Det kändes inte som det. Han hoppades inte på det, hon kunde inte ha gjort så mot honom. Men varför var hon så kall mot honom? Han tittade allvarligt på henne.
- Snälla säg att du inte älskar mig, snälla säg att det var något obetydligt mellan oss. Snälla säg att det inte betydde någonting för dig, snälla säg det.

Hon ville bara säga att hon älskade honom, hon ville bara berätta sanningen för honom.
- Det var inte obetydligt, men det kommer aldrig vara för evigt.
- Inte evigt, men älskar du mig? Han frågade henne ännu en gång.

Hennes hjärta höll på att brista, det ville bara skrika ut hur mycket hon älskade honom. Kunde hon inte bara säga det till honom.
- Älskar du mig? Han frågade ännu en gång. En tår föll ner för hennes kind.
- Svara älskar du mig? Hon tittade ner i marken när han ställde henne samma fråga ännu en gång. Om hon inte skulle berätta för honom vad hon kände skulle hon ångra det i hela sitt liv.
- Ja, jag älskar dig. Jag älskar dig mer än du kan ana.

Han ansikte sken upp. Han slängde sig i armarna på henne, la händerna runt hennes midja. Hon drog upp hans anskikte och kysste honom. Han smälte, hon menade allvar. Hon tittade djupt in i hans ögon, djupt in i hans själ. Hon la huvudet på sne så hon blottade sin hals.
- Jag älskar dig mer än livet, jag vill leva med dig för alltid.

Han visste vad hon menade. Kunde han göra det? Ta ifrån henne livet och ge henne ett liv i odödlighet och mörker ett liv fyllt av blodstörst. Nej hon var så ung och så levand, så levande och så sårbar. Han kunde aldrig ge henne ett liv som en blodstörstande best. Han skulle aldrig kunna ge henne den förbannelse som vilade över honom själv. Inte ens tanken på att få någon att dela ödödligheten med frestade honom.
- Nej du vill inte leva som jag gör.
- Klart jag vill.
- Vill du förtära dig på andra? Vill du leva undangömd bland skuggorna och i mörkret vill du leva utan solen? Vill du leva i all jävla evighet utan att få ron att dö.
- Ja, jag vill det med dig. Jag vill vara din i mörker i skugga i all evighet. Så känner jag för dig.
- Nyss så älskade du mig inte, nu vill du jag ska ge dig samma förbannelse som jag har själv. Vill du verkligen det? Hon nickade.
- Ja av hela mitt hjärta.
Han drog bort håret från hennes hals och öppnade gapet.
Hon svalde hårt och höll ögonen stängda.
Han satte tänderna mot hennes hals. Han backade snabbt tillbaka, han kunde inte bita henne vad tänkte han på igentligen?
- Vad gör du? Vill du inte spendera evigheten med mig?
- Jo, men aldrig ge dig samma förbannelse som vilar över mig. Hellre ett liv med bara minnet av dig vid min sida än ha gett dig den här jävla förbannelsen. Han tog hennes hand och lade den i sin stora.
- Jag älskar dig, tvivla aldrig på det.
Sen försvann han ut i natten igen.

Han vaknade upp badande i svett från den dröm han drömt i tusen år. Fönstret stod på vid gavel som han alltid minns det, de vita gardinerna fladdrade i månskenet det var full måne ute. Han hade alltid gillat fullmånen han hade alltid facinerats av den, men inte nu. Den påminde honom för mycket om henne. Han hade vaknat upp till förtvivlan och sorg. Han hade inte glömt, hur skulle han kunna glömma? Han trodde han skulle vakna upp utan minnet av hennes ansikte, utan minnet a hennes doft, utan minnet av henne. Men istället hade han vaknat upp ur en dröm av henne. Han mindes henne lika starkt nu som för tusen år sedan. Han älskade henne lika starkt nu som för tusen år sedan. Han älskade henne av hela sitt svarta hjärta och sin fördömda själ. Han kom ihåg hur allt började. Det var en sommar natt och fullmånen stod högt på himlen. Hon hade haft på sig en vit klänning, han hade tiittat på henne från avstånd. Han tyckte hon var vacker, bland det vackraste han sett, hon och fullmånen. Hon var ung och oskyldig, men han var själv flera hundra år i hjärtat och själen men såg lika ung ut till utseendet. Hon hade gått ensam på stranden med skorna i handen. Hon satte sig ner i sanden och tittade ut över havet. Han kunde inte låta bli att le. Men hon var ju bara en människa, han förtärde sig på sånna som henne. Han kanske bara var törstig? Nej det var han inte, han kände ingen blodtörst alls för henne. Hon satt fortfarande i sanden och tittade ut mot havet, månskenet speglades i havet och det gjorde stunden magisk. Han ville se mer av henne och hennes ansikte, till sist tog han till sig mod nog att gå fram till henne. Han satte sig ner bredvid henne.
- Visst är fullmånen vacker?. Hon log mot honom men sa ingenting. Hon hade ett vackert ansitke som lyster upp i månskenet. Han la speciellt märke till hennes bruna ögon som sken som diamanter i månskenet. Han försökte sig på ännu ett försök.
- Kommer du hit ofta? Hon svarade inte denna gång heller hon bara log mot honom igen. Hon ville nog uppenbarligen inte bli störd. Han log mot henne.
- Jag ska nog gå nu klockan är mycket. Han skulle just till att gå när hon tog hans hand.
- Men innan du går mitt namn är Madsaya.
- Jag är Lucifer. Han skakade hennes hand och tittade djupt in i de mörka ögonen. Madsaya.

Lucifer vaknade upp ur sina tankar om sitt förflutna. Han önskade att han aldrig hade träffat henne den där natten nere på stranden. Han önskade att han aldrig hade älskat henne. Men om han inte skulle älskat henne vem skulle han då älskat? Det skulle aldrig finnas någon annan i hans evigt långa liv. Han tittade ut genom fönstret. Var han redo att möta den nya världen? Han la sig ner igen. Om han skulle sommna igen skulle han då lyckas glömma henne? Eller skulle han somna in ien dröm om henne igen? Skulle han någonsin lyckas glömma henne? Han hoppades på det. Han slöt sina ögon i hopp om att glömma. Men när han väl sömnade var det första han såg ett runt ansikte som tittade på honom i lampansken. Ett par bruna ögon som granskade honom med blicken. Ett par blodröda läppar som han mindes att han kysst. Rosiga kinder på gyllenbrun hud. Bruna lockar som ram runt det vackra ansiktet. Om några tusen år skulle han vakna igen till en ny värld och minnas.