Anders känner genast igen hans namn bland dödsannonserna i lokaltidningens lördagsupplaga. ”Bengt Karlsson, Vila i Frid” är det enda som står där. Bengt har tydligen inga anhöriga som vill minnas honom. Ett kors har han i alla fall fått, och en upplysning om var jordfästning skall ske.
– Nu kommer grannarna och speciellt fru Petrén att bli lättade, tänker Anders och besväras ett kort tag av immiga glasögon när han för sitt ångande, heta morgonfika mot munnen. Fru Petrén är husets övervakande ögon och öron.

Bengt har varit ett ständigt samtalsämne i Anders trappuppgång den senaste tiden. Sedan drygt ett år tillbaka har han bott i en liten lägenhet på bottenvåningen. Bengt var nästan två meter lång och med händer som kunde bära de största stenar. Brokiga och utslagna människor hade skrikande kommit och skrålande gått från hans lägenhet på helgerna. Men i veckorna hade det varit lugnt.

Bengt sa alltid vad han tyckte. Även fru Petrén hade tystnat när han bemötte hennes verbala attack på hans vidlyftiga liv. De flesta var rädda för honom, och ryktena gick att han var djupt involverad i det lokala buset nere i stadskärnan. Andra grannar skvallrade om att han varit smed när han var ung.

Pinnstolen skriker mot plastgolvet när Anders reser sig för att ställa in morgonfilen. Han kan efter en snabb inventering konstatera att kylskåpet är tomt som en vårvinterlada.
Anders inser att han behöver handla litet inför helgen. Han hämtar därför en plastpåse från den nedersta kökslådan för att handla och fylla på förråden och klär därefter förstrött på sig i tamburen. På vägen ut träffar han fru Petrén.
– Nu kan vi äntligen andas ut och få litet lugn! Bengt har ju gått och dött.
– Såg faktiskt annonsen i tidningen idag, får Anders fram medan han kämpar med dörrnycklarna.
– Ja, det är väl för väl. Vi får väl ta hit en saneringsfirma för att få lägenheten hyrd igen!
– Det har varit tyst från han ett tag.
– Av sådana som han kan man förvänta sig det värsta, fräser Fru Petrén vidare.
– Nä, nu måste jag iväg till affären. Mjölken är slut och jag behöver litet middag idag med. Fru Petrén förstår vinken och avslutar samtalet.
Vanligtvis brukar Anders ta bilen den dryga kilometern till närmaste affär. Men Anders har fått en lätt rondör med åren liksom ett alltmer uttunnat hårfäste. Han har därför lovat sig själv att börja gå i stället med varierande framgång. Ute sprakar löven i rött och gult och vinden kändes klarare än vanligt. Sådana saker hade han inte lagt märke till när han satt i bilen med den senaste hitmusiken.

Ungefär halvvägs till affären passerar han ett litet torg med parkbänkar runt en modern stenskulptur. Där brukar Bengts utslagna vänner sitta. I dag har endast Kenta hunnit dit med dagens flaska.
– Ska´ ru ha en sup? sluddrar Kenta och sträcker fram sin beckfärgade hand med flaskan.
– Nä, tack det är bra. Jag dricker bara mjölk i dag. Du, Kenta har du sett att Bengt gått och dött?
– Du skulle ha smaka de hemkörda han gjorde!
– Var det länge sedan du träffade honom?
– Snutdjävlarna hitta honom släckt på en soffa nere i stadsparken. Nej, livet blir tyngre utan Bengt, suckar Kenta och hans ögon verkar fuktas mer än vanligt.
– Aj, det visste jag inte.
– Bengt va så reko han. Han va vår vän, men aldrig att man rörde nå´t hemma hos en! Nu är det snart bara jag kvar. Ska´ ru inte ha en sup i alla fall? Kenta sträcker fram sin darrande flaska igen, men Anders avböjer och går vidare mot butiken.

Anders vandrar fundersamt hem med matkassen.
– Vem var Bengt egentligen? Även jag kände en viss lättnad imorse när jag läste dödsannonsen. Anders börjar fundera på hur han skulle komma in i Bengts lägenhet utan att fru Petréns skall få reda på det. Kanske finns svaret på Bengts olika liv där?

När Anders går in genom porten står fru Petrén där och plockar bort Bengts namn från namntavlan. Hon reagerar tvärt på ljudet från dörren, men ler mot Anders när hon märkte att det är han.
– Där är du igen, Anders! Jag tänkte fråga dig efter vårt senaste samtal om du ville hjälpa mig att se över Bengts lägenhet? Hjälper du mig att se över röran inne i lägenheten?
– Det blev litet korv och andra grejer på affären, men visst kan jag det.
– Bra, då går vi in med en gång!

Fru Petréns ögon lyser av nyfikenhet när hon går fram mot Bengts dörr. I handen klirrar hennes nyckelknippa som en skallra. Hon öppnar dörren med ett raspande ljud när nyckeln går in i låset. Det luktar instängt och gammal människa, men inget mer än så. Fru Petréns säger ingenting och går en bit in i lägenheten, men hennes hettande ansikte vittnar om stor förvåning och kanske litet skam. Anders blir förvånad över gardinerna i köket, en rutig kappa i grönt och vitt som han anser är ett ganska tidlöst mönster. Han hade förväntat sig drivor av disk och ruttna sopor och definitivt inte gardiner.
– Ja, det här var inte vad jag väntade mig, urskuldar sig fru Petrén med en harkling. Anders går ut ur köket och passerar några vackert smidda järnljusstakar i hallen. I vardagsrummet finns en gammal soffa, ett bord med några glas och en bokhylla. I bokhyllan hittar Anders både skönlitteratur och fackböcker.

Anders uppmärksammar fotografierna som står i bokhyllan. En svartvit bild föreställer Bengt som ung. Han ler mot fotografen och verkar samtidigt bearbeta ett städ med en slägghammare. Anders fastnar för ett färgfotografi av en ung och tämligen vacker kvinna från Afrika, kanske Kenya eller Zimbabwe. Under fotot står det ett varmt tack till Bengt på engelska, och Anders förstår av texten att detta är ett fadderbarn som Bengt stött sedan många år. Kvinnan uttrycker en stor tacksamhet över hans stöd och den möjlighet hon fått att förkovra sig med hjälp av detta. Anders ler milt och tänker att Kenta nog talat sanning om Bengt.

Under tiden har fru Petrén inspekterat klart lägenheten.
– Ja, hmm, det här ser bra ut och lär inte bli några problem att hyra ut, mumlar hon fram. Hennes kinder påminner litet om en tonårstjej på sin första dans. Bengt var tydligen en person med många bottnar. Vi låter den stå tills efter begravningen. Kanske finns det någon anhörig ändå.
– Eller blir det bara kistan och prästen i kyrkan. Anders tänker på den unga kvinnan från Afrika när de tillsammans går ut från lägenheten.
– Tack för hjälpen i alla fall, ropar Fru Petrén.
Han nickar till fru Petrén och går vidare upp till sig.
– Tydligen går det att både vara skräckinjagande och givmild, tänker Anders. Han överväger om han skall gå på Bengts begravning, om inte annat för att säga adjö till en skrämmande och beundransvärd person.
– Hoppas du får vila i frid, tänker Anders när han plockar upp mjölken och middagsmaten.