Inne på polisstationen satt en inkallad grupp spanare från Krim och tittade genom ett plexiglas, spänt och nyfiket på de två Säpo killarna som med intensiv blick mot statsministern pressade honom på varför just hans namn fanns i en lapp hos mördaren. Statsministern var rosenrasande över att vara misstänkt och överhopad med frågor av denna karraktären så här kl halv fyra på morgonen. Statsministern skrek att de två kunde dra dit pepparn växte och de skulle få en het lektion av justitsiepartimentet, om hur ett förhör med rikets högst ledare går till. De båda Säpo killarna drog något på mungiporna och fortsatte strax med samma intensivitet.

Klockan 10.30 följande morgon reste sig statsministern med följe och gav sig av från polisstationen efter nattens förhör. Med en rejäl smäll drämde statsministern igen dörren efter sig. De var dödströtta och hade inte heller mycket till övers för en lokalreporter som häckat i entrén och ville få svar, svar som Säpo själva sökt en stund tidigare utan något resultat.

Peter Eriksen kämpade på en helt annan plats i att hålla sig vid liv.  Personalen som jobbat med otroliga insatser, var tveksamma om han överhuvudtaget skulle överleva natten. Livet hade otroligt nog stannat kvar och Peter som hade slangar och all annan tänkbar apparatur inkopplad, var ovetande om vad som nu pågick. Från att ha stämt möte med Maria för att reda ut missförstånd, till ett kaos med sig själv som skottskadad och en statlig tjänsteman nerskjuten av polis utskickad från Säpo, så hade saker fått helt andra proportioner.

"När Säpo blir en aktör då finns det oftast starka skäl bakom som gör att rikets säkerhet av olika anledningar är under hot eller kan bli ett hot," förklarade en man i grå sliten rock för en journalist för Sveriges radio. Nyheten hade nu kablats ut och var som förstasidors stoff på alla kvällstidningar. På polisstationen började de som varit med under går natten trilla in för fortsatt utredning. De ville snabbt få fokus på vad som inträffat och varför det inträffade. De delade upp frågor och satte en grupp till att själva försöka besvara frågorna, utifrån situationen.  När gruppen sökte utanför riket och började ställa sig frågan: "Industrispionage"? Så fick en utredare i gruppen en tanke på statsministerns besök i förra veckan i Riga, som handlade om ett globalt teknik samarbete mellan Östersjöländers banksystem. Där skulle ämnen om synkronisering och tilliten på systemen tas upp för att om möjligt underlätta affärsmäns intresse att flytta transaktioner och samtidigt försvåra den grova penningtvätt som uppdagats i Baltländerna. Kan det vara så att Alexander Kosinski var spindeln i ett nät, där självaste statsministern blivit indragen? Nu delade utredarna upp sig i fyra olika grupper för att koncentrera sig på scenarier och verkliga händelser samt förebyggande och sannolika följder av utredningens kommande tillvägagångssätt. Utredningsgruppen kallade operationen för "Fritt fall", vilket syftade till banksystemens säkerställande av en hotad valuta där ett börsras kunde skapa mer friktion än vad parterna i Östersjöregionen för tillfället skulle politiskt tåla och ha råd med.

Operationen hade inte mer än börjat förrän de fick ett samtal från självaste statsministern. Statsministern uttryckte en befogad oro över vad som skett och undrade samtidigt vad polisen kommit fram till. Utredningsledaren Bertil Kron visste inte hur pass inblandad statsministern var i denna härva, så Bertil kommenterade det hela med att det fanns bara små indicier att gå på och att det inte skulle räcka för att rättfärdiga en förundersökning. Statministern föreslog ett möte utifall att det skulle dyka upp något av intresse. Bertil Kron tackade för den utsträckta handen och sa sig återkomma utifall läget förändrades informationsmässigt.

När Bertil tänkte efter så kände han att ett litet obehag dröjde sig kvar, "varför ringer statsministern och lägger intresse av något som inte borde röra honom"? Gruppen arbetade vidare och bestämde sig för att systematiskt granska regeringskansliets e-post efter ett beskt godkännande, då det i det snabba beslutet stod: "Får under inga omständigheter bli en media rapportering i ett nu läge då det lätt kan skapa irritationer hos berörda landet Ryssland". Med detta i åtanke bestämde de sig för att avgränsa allt arbete i operationen "Fritt fall", till en och samma avdelning i polishuset. Sammanlagt var det nu tolvpersoner inblandade med skarp sekretess och med restriktioner som vanligtvis klassas i Säpo sammanhang. Inte ens polismästaren visste vad utredningsledaren Bertil Kron höll på med. Vilket hör till ovanligheterna i en svensk polisiär organisation. När gruppen avslutat eftermiddagsmötet, fick Bertil Kron ett vidarebefordrat samtal från växeln, där någon vid namn Alexander Kosinski gjorde sig tillkänna. Bertil Kron blev något förvånad att en av utredningspersonerna ringer och söker upp honom. Det verkar osannolikt att Alexander överhuvudtaget skall veta vad som pågår, med tanke på den sekretess som operationen knutit till sig. Eller är det ett budskap som han systematiskt skickar till avdelningarna på polishuset, "jag kanske inte är den enda som han ringer upp"? Tänker Bertil och lyssnar förbehållsamt vad Alexander har att säga.

På lasarettet har Peters situation blivit bättre, hjärtslagen har blivit stabila och Peter har försiktigt flyttats från HIVA till en annan avdelning, då läget för honom förändrats och hans situation inte längre är livshotande. Bertil Kron skickade däremot en kille för bevakning av avd samt bokade upp ett rum intill för att kunna hålla sig informerad och dold. Det får inte väckas ett alltför stort intresse runt Peter Eriksen, då hotet mot honom skulle växa och resurser med honom. Bertil gillade inte konspirationer men nu vart han tvungen till att uppmuntra sin egen hjärna att ledas av sådana. Maria som inte kunnat svara på allt som inträffat hade också fått ett förstärkt skydd. Bertil kunde inte riskera Marias säkerhet, utan skickade en bil för att samtidigt kolla upp om det fanns någon aktivitet kring hennes bostad. Maria hade inte blivit informerad om den hotbild som fanns runt henne. Oron var redan tillräckligt stor för Maria och det var onödigt att hon skulle behöva finna sig att vara bevakad och se sig själv som ett tänkt mål. Maria Svenssons liv var inte sig likt, inte alls. Hon hade inom loppet av fyrtioåtta timmar fått sin bild av ett tryggt Sverige markant åsidosatt.

Samtalet Bertil Kron just avslutat med Alexander Kosinski, resulterade inte i mycket mer än att Bertil ställde sig frågan: "Har vi ett läckage, inne från gruppen"? "Eller är spelet igång på blodigaste allvar och man försöker röka ut gruppen i operationen för att röja sig och därmed försvåra, ja rent av likvidera de som är inblandade",svarade en kollega intill. Bertil vände ut och in på frågorna i syfte att skydda alla inblandade, samt sig själv mot angrepp av olika slag.  För att säkra gruppen och trovärdigheten för sina medarbetare la han ut ett bete och formulerade sig i ett mejl till operationsgruppen: "Jag har funnit ett bevis som knutits till platsen (A) och vi följer enligt plan överens kommen tid vid uppsamlingsplatsen".  Vid nästa enskilda möte som Bertil Kron tog enskilt med varje medarbetare i gruppen förväntade han sig frågor och reaktioner. Det fanns nämligen inga bevis, inte heller någon uppsamlingsplats som var överenskommen. Det fanns med andra ord så mycket svammel som bara den som är oskyldig och ren kan ifrågasätta. Detta var ett försök för Bertil att skaka gruppen för att klura ut virket i sina medarbetare. Spelet var inte längre en lek, de skulle snart alla få erfara.

Fortsättning följer.........