Det finns en plats långt inne i en skog
dit mitt hjärtas vägar ofta bär
Det tar timmar att ta sig dit till fots
men det är värt varenda steg

Tjärnen är som ett kolsvart öga
med skogen som sin ögonfrans
Det är en sådan där plats
man knappt tror finns kvar längre
Aldrig har jag sett spår av människor
eller deras dårskap härvid

Nere vid den södra stranden
löper urberget ända fram till vattnet
Där brukar jag sitta med ett mete
av det enklaste slag och sort
bara ett bambuspö och rödvitt flöte
toppknuten lina och mask som bete

Invid bergknallens yttersta spets
bara en meter frän vattenbrynets kant
Där växer en ung och lågväxt ask
som blir mitt paraply när regnet faller

Aldrig är mitt hjärta så öppet
som när jag besöket min hemliga tjärn
Aldrig annars är jag så ett med nuet
Aldrig så fri och hel som just då

Frihet vid en liten ask...