Det gör fortfarande lite för ont för att tänka på.


Alldeles för ont för att glömmas.



Sitter här med känslor som han inte vill ha.


Va fan, jag vill inte heller ha dem kvar.


Men varken dagarna eller mina tankar blir något ljusare.


Det är en brustna hjärtans höst.


Har inte heller någon som kan ge mig någon tröst.


Ska ej tänka tillbaka,


det är bara det att jag var mycket lyckligare då.