Jag gick sakta bort mot dörren.
Man kunde höra ljud från andra sidan.
Jag smög ända fram till den.
Jag satte örat mot den och lyssnade.
Jag hörde ... röster.
Och fotsteg.
Fotstegen blev högre och högre.
Innan jag kom på att de var på väg mot dörren var det för sent.
Dörren öppnades och där stod han med det ljusbruna, rufsiga håret.
"Hej..." sa han förvånat.
"Vem e' det?" hördes det från rummet.
Jag skakade på huvudet för att han inte skulle säga nått.
Han fattade vinken.
"Nån som gick fel bara" ropade han innåt.
Personen i rummet, innanför dörren, skrattade.
"Ska bara visa han rätt" sa killen med det rufsiga håret in till rummet.
"Visst, whatever" sa personen i rummet som man hörde var hans rumskompis.
Killen med det rufsiga håret tittade på mig och visade med handen att jag skulle backa.
Jag gjorde det.
Annars stod jag där, paralyserad.
"Ska jag visa dig till ditt rum?" frågade han.
"Va? Nej, jag klarar mig" sa jag fast ångrade det direkt.
"Visst. Okej, jag kan gå in igen om du vill det" sa han och gick mot dörren.
"Fast..." började jag "lite sällskap e' ju aldrig fel"
Han log.
Sedan gick vi ner en våning till mitt rum.
Fast han lämnade mig utanför.
"Vi ses imorgon" sa han.
"Visst" sa jag och längtade redan till morgondagen.
"Go'natt" sa han och rörde vid min arm.
"Go'natt" sa jag med ett leende och röda kinder.
Han log och gick tillbaka där vi kom ifrån.
När han var borta vid trappgången vände han sig om, tittade på mig och vinkade.
Jag vinkade tillbaka och gick sedan in genom dörren.
Den natten sov jag med ett leende på läpparna.