Det här ska skrivas ur tystnaden.
jag kan skapa ord utan Jeff Buckleys ackompanjemang
så se hur orden fäster sig som blodiglar på papperet
och virvlar sig inåt
försöker få fäste i åderkanalerna
för att nå hjärtat
och spela upp en bild av en verklighet
som ett förvridet och glorifierat skådespel

Jag ger upp och försöker locka fram det med sorgliga toner
och med Miss Universum använder jag omvänd psykologi
men känslan har bunkrat sig i mitt bröst och beväpnat sig med
ångestgranater och verklighetsupfattningsförvridningsgevär
så återigen slänger jag en misslyckad dikt i den digitala papperskorgen
och inser att jag behöver en ny lockelse för att lura fram
källan till mina problem