Glastrollets barn
håller vakt vid sin egen bur.
Ingen får vara riktigt rädd
när hon råder över leken.

Hon vandrar på förtrollade stigar,
i sällskap med honom,
han lämnar henne
aldrig
helt ensam

Där ute finns allt
som inte ryms intill honom,
evighetens dagar är räknade -
i timmar av beständig skräck.

Så vad gör ett lekfullt barn
i denna skepnad?
Låtsas vara
längtansfull?

Jag vet inte vad jag sökte
vad jag väntade på –
vad jag förlorade
och vad jag visste –
ligger trösten däri?

Vad äger jag,
vad kan jag rättmätigt kalla mitt?

Jag ser igenom min egen hud –
bär omkring på mitt eget avfall

Tänk om det faller ur mig –
släpande längs kalla golv
ska jag visa upp mitt dy

hur kan någon sedan stå ut att se på mig?

låt mig dö och falla i evig glömska
- ta inte en liten bit,
utan ta allt ifrån mig