Ja, flickan visste det. Ingen hade talat om det. Ändå visste hon. Det fanns ingenstans att gå och ingen att vända sig till. Då får man hitta på, då får man vara listig. Och klara sig. Klara sig, det var hon ganska bra på, det hade hon övat sig i sedan hon var nyfödd. Nästan.
Flickan spelade med, tills första slaget föll. Nej, egentligen började hon skrika redan när han höjde handen.
Då hade hon just hämtat linjalen från bokhyllan där han placerat den i lagom höjd för henne att kunna nå det. Hon hade räckt honom den, klätt av sig och lagt sig över hans knä.
Men där gick hennes gräns, där fick det vara nog. Så var det inte med hennes lillebror, han skulle vara tapper, en liten man. Vad fick han för det? En skön varm go stund efteråt, i hans famn.
Den kunde hon vara utan.
Det märkliga, som hon inte förstod, det var, att, när hon skrek, så slutade han slå, eller slog bara lite, några slag, högst tre.
Men fastän hon inte förstod orsaken, så märkte hon sambandet.
Kanske var det för att mamma hörde?
Men mamma?
Mamma som just gått ut ur rummet, skakande av gråt.
Men om hon tyckte det var så svårt, så att hon grät, varför gjorde hon inte något åt saken?
Nog var det så, att även mamma visste, att det inte fanns någonstans att gå. Och inte kunde hon ta hand om sina barn, det hade hon ju inte kunnat förut, visade det sig.
Och han, han talade om för hennes mamma att hon var ett barn, alltmer förstod mamma att så var det. Hon var ett barn och kunde därför inte ta hand om några barn.
Och mamma, hon visste också att hon inte heller kunde skicka iväg barnen till släkten som tidigare, de var urless på henne och barnen, det hade hon sett. Och nu när hon funnit en sådan bra man. Nej, stanna, där du är, hade släkten sagt.

Och det var något mer, något flickan inte visste. Inom mamman rörde sig en underlig känsla varje gång hon såg honom hålla på med sina barn. Någon märklig tillfredsställelse, någon mörk försoning. Rättvisan skipades, lugnt och sakligt. Anklagelsen, försvaret gavs plats, fast den aldrig togs i bruk, för vad fanns det att säga? Och så domen, följd av straffet, men då lämnade hon rummet. Hon visste inte riktigt vad det handlade om, men hon kände det tydligt inom sig, denna spänning, denna oro, denna ångest under tiden han höll sina rättegångar med barnen. Och denna lättnad när hon hörde hur han slog dem. När gråten kom. Gråten.

Men flickan visste. Ändå visste hon någonstans därinne, och hon spelade med. Det var priset. Det priset hon betalade.
För någonstans måste man ju få bo.