Ibland stiger man ser sig själv uppifrån ett vilset jag som en skeppsbruten hav åt alla håll inget land i sikte klamrar sig fast i livet, och så tillbaka en liten blomma i asfalten så oberörd så sval utstrålande en ordlös vacker tystnad, I en hetta som dallrande stiger 

lilla blomma en sång till dej i jubel mitt hjärtas tröst du gör mej bara härligt glad

så ömt så vackert livets poesi står rista på alla dina blad du starka lilla blomma du skimrar och du strålar alla I alla våra hjärtan du spränger alla murar på din stjälk och lilla stängel du bär din lilla krona där tårar blir till pärlor över himlajorden där natt är natt och dag är dag där svaghet är din styrka din skönhet där du vajar för evigt för oss alla du ger sånt välbehag.