Precis som de sjunger i sången på Saltkråkan:
”i bädden så fin”
Ligger Hon där
Ensam, bland alla vitklädda professorer
Bland kanyler och tabletter
Handskar och våtservetter
Hennes ögon är öppna,
men tomma och blanka
En enorm likgiltighet lyser
Hennes hud är brännmärkt,
blå och väldigt blek
På ytan så vek,
men det var dom som svek
Så arg på sig själv,
att Hon inte kunde förutse
Hon ligger här
Ingen finns där
Hon önskar Hon var kär
Tillsammans med någon
Men nej!!

Hennes Ensamhet är större än någonsin