Femton arbetspass kvar. Efter trettio år i vårdsvängen. Det är svårt att ta in, än svårare att greppa. Även om jag själv valt det och ser fram emot att få njuta av friheten.
Men:
Vem kommer jag att vara sen? Det börjar på allvar gå upp för mig att det här är ett definitivt steg in i en helt ny fas i livet.
Hur mycket av min identitet hör samman med yrkesrollen? Hur kommer det att kännas, när jag lämnat in låskort och nycklar, raderat allt i jobbdatorn och inte hör hit längre? När jag går in och jobbar extra och måste ringa på dörren för att bli insläppt, när jag inte kan de nya rutinerna, när någon annan går på min tjänst?
Det är många frågor som börjat kretsa i hjärnan inför pensioneringen.
Pension. Vem blir jag då? En pensionär? Det känns med ens så gammalt. Blir jag inte längre jag då? Ska jag börja gå på PRO-träffar? Få brevlådan fullproppad med reklam om kosttillskott för äldre och inkontinesskydd. Kommer någon att lyssna på vad jag säger sen, eller blir jag automatiskt osynlig efter nyår, en obehövd, onyttig samhällsmedborgare utan funktion, en tärande?
Det känns som att kliva på sista tåget, mot graven.
Nej, tänker jag sen.
Vi är inte vårt jobb, även om samhället gärna skulle se att vi vore det. Vi är individer. Människor.
Vare sig vi är pensionärer, sjukskrivna, arbetslösa eller tonåringar som hoppat av skolan och inte fått in en fot på arbetsmarknaden, så är vi människor, och som sådana; mänskliga resurser. Vi skrattar och gråter, älskar och lider, sörjer och blir förbannade, precis som förut. Någon behöver oss alltid, någon älskar oss. 

                                                          To be continued...