det går en man över torget,

det är november i Lund och så kallt att regnet borde vara snö men istället är det stora mörka droppar som penslar staden och människorna likt fientliga vingslag; allting ser grått ut. Mannen är en lång smal gestalt i en mörkblå rock. Han har en gul väst under rocken och hade någon bara sett den så hade kanske någon också förstått hans uppsåt.

Han verkar inte vara medveten om att det regnar. Hans steg är bestämda men samtidigt inte så tunga som man kan tänka sig att de borde vara. Om någon i denna stund hade kunnat se hans blick som är vänd nedåt så hade denna person sett en vag oro, en ömklig desperation, en tillstymmelse till något som är svårt att sätta fingret på.

Han möter människor, han ser inte dem och de ser inte honom. Av och till tittar han upp mot hustaken, liksom i hopp om att få se det där, det där som ska förändra allt. Träden är nakna med svarta grenar, man kan knappt tänka sig att de faktiskt en gång varit iklädda världens mest bjärta färger. Hans fötter för honom söderut på kullerstenen, en och annan vattenpöls redan trasiga yta tillintetgörs av hans mörkbruna kängor.

Han stannar till i en korsning där en större esplanad möter honom. Han tittar höger, han tittar vänster, han tittar höger en gång till för att sen ta upp sin vänstra arm och skaka fram en klocka, ett snabbt ögonkast sen går han höger, förbi en lång grusplan bort mot några blockliknande hus. Bestämda steg leder honom fram till ett grått hus av cement. Här stannar han och tittar upp mot ett särskilt fönster på fjärde våningen där ett blekt ljus lyser upp glasrutan. Han vet att Charlotte sitter där inne och läser, det gör hon alltid vid denna tid. Han står kvar i några minuter, han vet inte om att Charlotte just då känner något illavarslande. Han går vidare. Regnet fortsätter falla sina tusen meter genom himlen, om möjligt mer intensivt än tidigare. Han börjar närma sig sitt mål.

Väl framme står mannen och spejar ut över vidderna till höger och det långt ifrån oändliga vattendraget framför honom. Vinden spelar sånger som påminner om klagosång. Han tänker på sin lillebror Ossian och får en klump i magen. Han tar upp något ur fickan, en pastill inlindad i guldigt papper. Han stoppar den i munnen, tar av sig rocken och låter sen det guldiga pappret ligga kvar vid dammens strandkant –ett papper som säger mycket mer än man någonsin kan tro.