Jag har aldrig gillat att vända mörkret ryggen, så rädd för vassa knivar man inte ser.
Tar för givet att alla vill spela sitt spel, jag spelar inte, är beroende av annat.
Är beroende av sånt som gör mig illa, knivarna blir en biverkning att räkna med.
De säger att de aldrig skulle göra så, sekunden efter rispar de mina armar.
Rakryggad ser jag deras ansikten när jag kysser läpparna, armarna är redan röda.
Ingen kan överraska den förberedde, men även den förberedde kan gråta fast att hon visste.
Mitt ansikte är fullt av sår men min rygg är ännu hel, jag valde att se in i mörkret.