gnistrande vintermorgon
blekt rosaskimmer av sol på björknäver
skorstensrökarna stiger mot himlen och
en snöbrämad mantel sveps om skogen

det var alltid så här i byn
kommer alltid att förbli 
medan generationer drar förbi som rök
och solen svalnar rödglödande

jag är ett öga som öppnas och sluts
laterna magica betraktar snön 
vänder sig inåt och ser ett embryo
virvlande korn i rymdsådden
liv given 

frostliljor på fönstret
barnet andas mot rutan med öppen mun
kysser morgonen med sin andedräkt
och drömmarna flyr försvagade

jag är en tillfällig reva i slöjan
ett vaknat medvetande som iakttar
medan ljuset växer sig allt vitare
tills slutaren sluter sig igen