Riddaren av den Märkliga Skepnaden bär skvaderns bild i sitt vapen
Och skrider med högburet hundhuvud längs krämarstråket
Skrudad till gästabud,
Ehuru ovig i tanke
Äntligt gömmande sig i det kulörta skenet från härbärgets bländande bloss

Han söker knapfrälsets jagade jungfrur;
Vår Fru av det Muntra Menageriet,
Och inför hans blick anlöper folket långsamt nya hamnar

Genom rusiga ögon igenkänner han dem:
Gripen, Basilisken, och där, Resen
Han vädrar ofärd, anar annalkande oväder,
Och finner sig alltför inringad för att vilja sätta sig till motvärn

Harens hast, tuppens tävlan - tillsammans gör de irrflugans flykt