Vi springer i regnet
som flyende antiloper
klibbiga höstlöv
som fastlimmade
mot den ångesttunga asfalten

Med dig har man
ingen tid att känna efter

om du ändå hade älskat
lika helhjärtat som jag
vi har inga gemensamma minnen


smått diffusa tankar
slår mig ibland
träffar mig som en känga
rakt i nyllet

vill få dig att stanna
lyssna på vad jag säger
men du är ogreppbar
du svävar i din egen värld
som en galen indisk guru

och när jag finner mig själv
sittandes med kärleksfobi
på en trottoarkant
med bara ekot som sällskap

så får det fanimej vara nog