jag speglar månens skarpa strålar i dina vattniga, febriga ögon
stryker undan håret från din panna
och smärtan med den

jag leker med ditt leende, jag låter det springa efter mig
som du gjort så många gånger
jag låter dig göra bo i mitt huvud
inte för att jag behöver dig, utan för att jag behöver
ett hjärta som skymmer all klarsyn, all rationalitet
för jag vill inte bli en vana, jag vägrar bli en rutin

kanske är det fel att älska mig, kanske är det fel
av mig att låta dig
kanske kommer den insikten att växa i mig
tills jag tappar all fattning och gör slut på det hela

men du kan droga mig som ingen annan
och du ger mig känsel i mina fingertoppar
och en längtan bort härifrån

du är min vilja
kanske har du återvänt för att stanna