.

.

.

.

    Herren min Gud, åt dig är jag given och som ett vårdtecken skänker jag dig mina ögon, tag dem och häng dem som pärlor runt din hals. mitt unga liv gav jag så att jag för evigt skulle lysa.nu har jag lyst i 1700 år, vilket fyller mig med stor glädje. men säg mig, Herren, varför går de omkring med ljus i håret åtta dagar för tidigt. kan människor inte längre se solen, natten och stjärnorna. vet de inte längre var solen rinner upp, var morgonen randas min dag, den längsta av dagar. jag skulle ju lysa upp den mörkaste av dem alla som ett löfte men det är inte längre så, i denna tidsålder tänds inga ljus på min dag och säg mig Herren, hur skall de då kunna se mig?

Men mesta av allt vill jag fråga dig, Herren min Gud

Vem fan är den där Staffan?