Jag orkar inte mer
Jag vill bara sluta ögonen, lägga mig ner
Jag gråter dag som natt
Somnar i en pöl av tårar, vaknar alldeles matt
Såsom botten nu, har jag nog aldrig känt
Känns som mina svullna ögon, endast kan stå på glänt
Biter, river, nyper, slår
Det dröjer inte länge innan jag graven når
Stoppar kroppen full av morfin
För att försöka döva smärtan inuti’n
Tuggar i mig mitt eget skinn
För att höra rösten i mitt huvud – FÖRSVINN!
Vill bort från ”Han-Slentrian”som alltid följt mig vart jag gått
Ni vet inte om mitt vapen, men ni hör snart ekot av ett skott
Jag orkar inte längre se världen i dess ögon
Alla dess krav tjuter i mina öron
Jag vansköter min kropp
Inte ens mitt eget hjärta kan säga stopp...