Tystnad...vår tid största bristvara...så sällsynt och främmande att många kommit att bli livrädd för den.

I tystnad klappar det egna jaget på källardörren och vill komma upp i ljuset.
"Gud förbjude" tänker många, "på med stereon eller vad fasen som helst som distraherar mig från den där obehagliga typen som inte alls är den jag vill hon / han ska vara..."
Ljud, ljud, ljud-allt från radions musiktapeter till larmet på gatan... och prat, prat prat, prat, prat....

Tystnad...många sätter likhetstecken mellan den och ensamhet...
Ensamhet har blivit till ett riktigt fult ord i vår tid. Ett hånleende demonansikte vi gör allt för att slippa släppa innanför dörren.Något vi förknippar med lidande gamla tanter och gubbar som sitter ensamma på julafton och ingen har att vara nära. Så får vi absolut inte uppfattas, vi är ju evigt unga, vackra och populära.

Jag behöver tystnaden. Och ensamheten. Fast jag brukar lite fegt kalla den för något annat, så jag slipper få dessa undrande blickar som idiotförklarar mig. Jag kallar den för avskildhet istället, för då framgår det bättre att den är självvald.
Avskildheten är som ett gift för mig, förvägras jag den tvingar jag mig till den.
Ut på isar, skogar och tysta städer om nätterna bär det för att få tid att inventera själen och låta källar-jaget få komma upp i ljuset och andas en stund. Jag begär avskildheten, åtrår den som en älskarinna ingen känner till att jag har. Ett gammalt ex påstod en gång att jag söker ensamheten för att jag är den ende jag egentligen gillar. Att jag typ är egenkär.
Jag tror hon kanske har rätt, för jag trivs verkligen rätt så bra i mitt eget sällskap. Jag är sällan uttråkad när jag är med mig själv, vilket jag tyvärr ofta kan bli i andras sällskap. Tragiskt kanske men inte desto mindra sant...
Men framför allt tror jag att jag begär den så, för att jag då slipper leva som om jag hade en videokamera inzoomad på mig hela tiden...för det är så vi beter oss idag, som om någon hela tiden såg och registrerade allt vi gör. Vi anpassar hela vårt sätt att leva efter det, som vore vi dokusåpakändisar i historien om våra egna liv...
vi lever inte våra liv, vi regisserar och spelar upp en föreställning om dem för omgivningen..

Tystnad och avskildhet går hand i hand, även om en viss anonymitet även kan uppnås i stora samlingar av människor. Något som jag lärt mig uppskatta på senare år...ibland vill man bara inte synas men reflektera är man för trött för. Då är ett varuhus eller en annan samling av mycket folk perfekt.

Våga möta tystnaden, avskildheten och ensamheten. Att bli bekväm och trivas i sitt eget sällskap kan man träna sig till och när man når dit är det en ovärdelig gåva att äga.
Du förlorar så mycket av dig själv, när du håller ditt jag inlåst i ditt hjärtas källare..Kom upp i ljuset !