”Haha, tror du jag är dum, eller?”
Hennes skratt ekar mellan radhusen. Hon ler och verkar glad. Verkar prata med någon hon tycker om.
”Neej, varför tror du det? Han gillar ju dig, lugnt!”
Hon är runt tolv till fjorton år, en blond och spinkig liten tjej med svart Adidas jacka och vita skor. De ser nya ut. Nya och fräscha. Hon har en liten mun som öppnas och stängs om vartannat, och hon pratar grov stockholmska och använder mycket slang, men med tanke på hennes ålder så är det inte särskilt chockerande…
”Men ärligt, sluta! Du är ju fett pinsam, Ella! Nej, han gillar mig inte!”
Hon betonar ordet ”inte”. Men det verkar inte hindra personen hon pratar med, för flickan ser ännu mer irriterad ut.

”Men jag sa ju att…! Vafan säger du? Varför skulle jag… Nähe, skit it då!”
Hon lägger på luren och stoppar den i fickan. Hon ser förbannad ut, sådär som bara tjejer kan se ut och vara.
”Jävla helvetes Ella från helvetet!” muttrar flickan och lindar halsduken tätare om halsen.
Hennes steg slår hårt mot marken när hon fortsätter att gå. Ekot från hennes skratt har för länge sen dött ut, och nu är det bara tyst i den lilla förorten som hon befinner sig i.

Östberga, förorten för de glömda. De som gömmer sig, för de som ingen vill ha. Folk utan visum, folk som arbetar svart… Våldtagna, misshandlade, alkoholister, ensamma, deprimerade, psykiskt sjuka, fattiga, ekonomiskt oberoende, barnfamiljer, ungkarlar, singlar, gamla skådespelare och artister, blottare, mobbade – glömda. Så skulle man kunna förklara orten, alla har sina problem och minnen, den ena värre än den andre.

Om man bor i ett hus i östberga, kan man vara säker på att man kommer dras ner i förortens fruktansvärda tystnad. De knarrande gungorna på lekplatsen som gungar med vinden, de tysta vindbrisarna som ger en tröstande smekning när man går ut, den smutsiga trottoaren som har sett fler skosulor än man kan ana, och det som man lägger mest märke till; tystnaden. Ingenting, inte ens en bil verkar vilja köra förbi den tystna förorten. Det enda som hörs, är när bussarna sakta stannar in, och snabbt åker iväg.

För så går det till. Sakta stanna – snabbt fly. Ingen kan tro att ödet har fört en till en liten förort utanför Stockholms stad, men de flesta som bor i östberga känner sig… ja, hemma. Varje dag ser man människor som känner precis som en själv. De är, känner, tänker och ser på världen som en själv. Vad nu det ska vara bra för…!

En helvetes håla brukar man kalla östberga, mest på skoj, men ibland på allvar. Mest bland de vuxna.
Fyfan att man har hamnat i den här skiten!
Ingenting. Inte ens lite medkänsla. Från andra sidan får man sådant.
Liseberg, Örby, Stureby, Västberga, Högdalen – alla är de normala förorter i Stockholm.
Inte som östberga. Inte alls som östberga.

”Ursäkta, skulle du kunna hjälpa mig?”
Flickan vänder sig hastigt om. En medelåldersman med stor ölmage, iförd kostym, kommer gående mot henne.
”Ja?”
Flickan är osäker. Mannen har ju faktiskt kostym, så han borde väl inte vara farlig? Men ändå… hon har aldrig sett honom innan. Han kanske har åkt vilse?
”Kan du visa mig vägen till Älvsjö Station?” frågar mannen vänligt.
Flickan tvekar.
”Visa, vet jag inte. Men jag kan…”
Försent. Alldeles försent. Farväl, lilla flicka. Lilla flicka som försvinner i en röd Volvo, och som vi aldrig mer kommer se igen. Farväl. Farväl.