Allt vi såg var mörker mörker mörker

allt vi kände var kyla

som indränkta i permafrost

hölls vid liv

men levde inte alls

inte alls 

men det var då, först då

när den blå pärlan hängde ensam

det var då när vi stirrade som besatta

och lät tårarna strömma fritt

som vi insåg att mörkret, kylan

hade varat för länge

permanenterats

impregnerats

i artärer och ådror

det var då vi förstod innebörden av att kunna komma hem