det är bara att inse
jag är i slutet av min blomning
våren har passerat och sommaren börjar ta slut

men jag kan inte
vara ledsen för det
även om jag kanske borde

jag tycker faktiskt
att jag är betydligt mer människa
nu än jag var som ung

då förstod jag inte
att ta tillvara på det jag hade
jag tog allt för givet

jag tog för givet
att jag var stark och
skulle orka med allt

jag tog för givet
att jag var duktig och
skulle klara av allt

jag blev utan pappa
till mina barn
men vad gjorde det

vad gjorde det
han var ju mest till besvär
och stod ivägen för mig

det fanns ju andra
som kunde bekräfta
att jag var bra

det fanns ju andra
som jag mycket hellre
ville ha

men inte blev jag
lyckligare för det
jag blev bara ledsen och och jag blev grå

jag blev ledsen
och jag blev grå och
det var mycket jag inte orkade då

jag bet ihop
och strävade på
och åren gick som dom brukar gå

och plötsligt är jag här
och jag är nu
och mycket lyckligare än då

nu har jag lärt
att livet är kort
för kort för att strävas bort

leva i nuet
och leva här
ger mycket mer än en karriär

barnen är vuxna
och barnen flyttar
och en massa tid över jag hittar

mitt hår är grått
några extra kilon har jag fått
men vad gör det...

så här bra har jag nog aldrig mått!