Du har vin i lungorna och andas mer ansträngt nu,
drunknar kanske i din sjukhussäng,
medan du berättar för mig om gudstron
som slog över i ett ändlöst jävla tjat om evigheten
(om vi dör på ett så spektakulärt sätt
att det kommer te sig meningslöst att någonsin ha levt
så lovar du mig att skicka ett brev från andra sidan,
skrivet på parfymdoftande brevpapper
med guldpenna och det där mörklila bläcket);
av dina hosta att döma, din rökarhosta,
kommer din sedan länge förväntade hädangång
att bli ett öronbedövande decrescendo
och tystnaden i kyrkan under din begravning,
inga snyftningar, ingen hjärtesorg och inga psalmer,
kommer en gång för alla att bevisa
att Gud aldrig fanns.