Du står längst fram i sal 262 vid tavlan och lär ut till dina elever. En elev saknas, det är Kajsa som vanligt. Din handledarelev. Tiden går och en halvtimme försent stapplar Kajsa in i klassrummet. Du ber henne följa med ut, du börjar skälla på henne, förklara för henne att hon måste komma i tid. Du påpekar alla gånger hon har kommit försent till dina lektioner och uppmanar henne att i fortsättningen komma i tid. Hon ser trött och utsliten ut men du bryr dig inte om det. Du skiter i det. En försovning blir din förklaring. Hon kom försent till din lektion, punkt slut. Hon gör ingenting på lektionen. Bara sitter och stirrar. Vad ska du göra med henne? Du tjatar på henne hela tiden att hon måste jobba. Tillslut bryter hon ihop. Hon ställer sig bestämt upp, välter bordet och stolen och springer sedan ut därifrån.

Jag kommer till skolan på morgonen. Mitt huvud värker och mina ögon är torra. Skakningarna har blivit värre sen i morses. Jag går direkt in på en toalett och tar min sil så snabbt som möjligt. Skakningarna upphör. Jag plockar ner mina grejer i väskan igen och går ut därifrån. Jag går till lektionen i sal 262, jag har Helene, min handledare. Hon blir sur på mig och drar med mig ut ur klassrummet och börjar skälla på mig. Jag sitter på lektionen. Jag kan inte tänka, jag mår inte bra. Skakningarna har kommit tillbaka, jag tog nog för lite. Helene tjatar på mig hela tiden att jag måste jobba. Hon förstår ju inte. Hon kommer fan aldrig att fatta hur jag mår. Aldrig, jävla kärring är hon! Om hon bara slutar tjatar nu. Hon gör mig så irriterad. Jag ställer mig bestämt upp, välter bordet och stolen och springer ut därifrån.

Du har slutat för idag. Du är på väg till din bil, då ser du Kajsa som sitter på en bänk utanför. Du frågar henne vad hon väntar på men du får inget svar. Hon mumlar något men du hör inte vad det är hon säger. När du sagt ”va?” några gånger så skriker hon åt dig. ”Jag väntar tills imorgon!” Du försöker förklara för henne att hon inte kan sitta här i kylan, men hon ignorerar dig. Hon ställer sig upp, stirrar in i dina mörka ögon och går sedan därifrån. Du kan inte göra mer åt saken utan åker hem istället, men förundran kryper smått inom dig.

Jag sitter på en bänk utanför skolan och väntar på morgondagen. Mamma har slängt ut mig och brorsan är inte hemma och mina ben orkar inte gå ett steg till. Helene kommer gående. Oroad frågar hon vad jag väntar på men jag orkar inte svara. Hon tittar på mig ett tag och tyst säger jag som det är. Jag får säga det flera gånger, men hon hör mig inte. Tillslut blir jag tvungen att skrika. ”Jag väntar tills imorgon!” Hon börjar babbla på om något jag inte orkar lyssna på. Hon kommer bara åter igen göra mig irriterad så jag ställer mig istället upp och går därifrån.

Tillbaka till jobbet. Det regnar ute, så du springer in från bilen. Idag kommer inte Kajsa på din lektion överhuvudtaget. Du suckar för dig själv med tanken på det. På väg till personalrummet upptäcker du ett slagsmål i rasthallen, du skyndar dig dit och håller isär två bråkstakar. En av dem är Kajsa. Det gör dig inte förvånad, bara ännu mera irriterad. Vad mer kan hon göra för att göra dig sur? Du drar med Kajsa en bit bort och frågar vad hon håller på med. ”Han var ivägen!” Du himlar med ögonen. De slogs väl inte för att han stod ivägen, eller? Barnungar! Kajsa rycker till sig sin arm och går därifrån. ”Varför kan ingen förstå!?”

Ännu en ny dag i skolan. Jag går mot den stora ingången. Det regnar så jag försöker dölja mitt hår med min jacka. Jag slänger upp dörren och kommer in till rasthallen. Pontus står framför mitt skåp, jag ber honom flytta på sig. När jag tar av mig jackan får Pontus syn på min spruta och tar den. Sur som jag redan är slår jag till honom på käften och tar tillbaka sprutan. Han börjar slå mig och det blir ett större slagsmål. Helene kommer springande och försöker hålla isär oss. Hon tar tag i min arm och drar bort mig därifrån. Hon undrar vad jag håller på med. ”Han var ivägen!” Jag kunde ju inte säga hela sanningen. Hon himlar med ögonen, hon bryr sig nog inte om det. Jag drar till mig min arm och går därifrån. ”Varför kan ingen förstå!?”

Dags för utvecklingssamtal. Äntligen ska du få chansen att tala ut med Kajsa. Hon sitter tillsammans med dig i klassrummet och väntar på hennes mamma. ”Hon kommer inte…” Vad menar hon? Ska hon iväg någonstans? Har hon suttit här hela tiden och vetat att hennes mamma inte kommer? ”Vad menar du” ”Äh, hon kommer inte, det gör hon aldrig” Hon reser sig upp och tänker gå. ”Vart ska du?” ”Jag måste gå på toaletten, är det tillåtet?” Du låter henne gå. Fem minuter går. Tio minuter. Femton minuter.

Dags för utvecklingssamtal. Mamma kommer inte komma men jag sitter ändå där, intill Helene och väntar. ”Hon kommer inte…” ”Vad menar du?” ”Äh, hon kommer inte, det gör hon aldrig” Jag reser mig upp och går. ”Vart ska du?” Hon irriterar mig. ”Jag måste gå på toaletten, är det tillåtet?”

Du börjar oroa dig. Tjugo minuter har gått och hon är fortfarande på toaletten? Du går ut i korridoren, knackar på toaletten och ropar på henne. Hon svarar inte. Du ropar högre och högre men får ändå inget svar. Då slår på dörren, det är ingen som svarar. Vad ska du göra? Vad ska du ta dig till? Du försöker låsa upp dörren med en kniv, men det går inte.

Jag går in på toaletten och låser om mig. Jag tar min sil och lutar mig tillbaka. Jag kan slappna av. Allt börjar snurra runt och all uppfattning om vart jag är försvinner långsamt. Allt blir svart.