Till Kalle i smälten sa fabrikören tyvärr

du måste gå- denna gång är krisen för stor

Sen tog han på sig sin vackraste klänning

och gick på bolagsstämma för att bedriva hor

Åh så vacker han var den rundmagade fabrikören

när han för kapitalet neg och svassade

Åh så duktig han var på sina små skådespel minsann

han visste alltid vilken roll som passade


Vem kunde då tro att det var kris i företaget

alla aktieägarna fick ju sin sjukt tilltagna del

Skenet uppehölls med skicklighet och finess

respekten för fabrikören förblev intakt och hel


För Kalle i smälten var stegen hem tunga som bly

han våndades för att sina nyheter förtälja

Tio års amorteringar på kåken kvar utan ett jobb

och en klump av tårar att inför frugan svälja

Nej tänkte kalle detta klarar jag ej av -

bättre ta av till bron och kasta sig rakt ner i ån

Nej tänkte Kalle och gjorde precis så-

och blev till ända där nere i forsens brusande dån..


Men uppe i disponentvillan på kullen

bjöds det på dignande bord och bankett

Aktieägarna dansade och skrattade

med breda midjor dallrande av blekvitt fett

Fabrikören var i sitt essä den kvällen

förlorad i ett oändligt framgångsrus

För honom tycktes ännu framtiden

outsägligt underbar och skinande ljus

Vad brydde han sig om kalle i smälten ?

vad hade han någonsin sig brytt om en sådan man ?

Livet är ju ett enda stort smörgåsbord

och det gäller att roffa åt sig allt vad man bara kan...


Eller...