~*~

Vid ungdomens vår det var min lott
Att i den vida värld uppjaga blott
Denna plats jag ej kunde känna sval kärlek inför -
Så ljuvlig voro den vilda sjö
Ock dess ensamhet, med mörka klippor ikring,
Och de höga pinjer som upptorna i ring.

Men då Natten hon sin mantel utslungat
Över detta ställe, som över alla,
Och den mystiska vind dig förbi gungat
Mumlande av melodier -
Då - åh då ville jag bli väckt
Till den ensliga sjöns skräck.

Ändock voro denna skräck ej av fasa böjd,
Utan blott en ljudande fröjd -
En känsla ej den juvelfyllda gruvan grävd
Mig lära kunde eller muta att förklara dess härd -
Ej heller Kärlek - fastän Kärleken av dig var närd.

Döden låg i denna giftburna våg,
Och i dess svalg en passande grav den såg
Som därur kunde tröst uppbringa
Till sina ensliga föreställningar en lindring finna -
Vars ensamma själ kunde urskilja dörr´n
Till ett Eden av dunklet vid sjön.

Edgar Allan Poe 1827

LPWJ svensk version 2001