Jag ser det fortfarande, jag har inte blivit blind än.
Trots att man brukar bli blind för sådant man ser för ofta.
Men jag ser i alla fall, trots att jag borde vara van...
jag kan helt enkelt inte vänja mig.

Jag får liksom ont i själens ögon
av att se ditt ansikte spegla vad hjärtat tänker.
Önskar att jag kunde laga, med såna där plåster
som jag fick av mamma när jag var liten.
Bamseplåster.
Det spelade ingen roll hur ont man hade för en minut sen,
med ett bamseplåster försvann all smärta på två sekunder.
Plåster var lösningen på allt.
Finns det bamseplåster för hjärtat?

Jag ser att du ser.
Och ändå tittar vi inte.
...inte officiellt i alla fall...