~*~

I

O! Intet jordiskt utom strålen
(Återkastat ifrån blommor) utav Skönhetens öga,
Såsom däruti dagen i den trädgården
Springer ifrån smycken av Circassien höga -
O! Intet jordiskt utom den rysning
utav melodin i skogslandets brytning -
Eller (musik av den passionerades hjärta)
Lyckans röst så fridsomspunnet fjärran lätta
Det såsom mumlet inuti snäckan,
dess ekon dväljts där och dväljan -
Åh, intet av rännsten’ vår -
Ändock all den skönhet - alla de blommor får
Som förteckna vår Kärlek, och däcka de uppvaktande går -
Tjusa bortom fjärran, fjärran -
Den vandrande stjärnan.

De’ var en skön tid för Nesace - ty där
låg hennes värld vaggande uppå gyllene atmosfär,
Nära starkt skinande solar fyra - en tillfällig vila
En oas uti öken för de blida heliga.
Iväg - iväg - ‘bland hav av strålar som gunga
Impiristisk väståndsprakt öfver den ofjättrade själen unga -
Den själ som äro sällan (bryningarna äro så täta)
Kan till sin ödes bestämda eminens där sträfva -
Till fjärran sfär, från tid till annan, hon red,
Å sent till våran, den gunstli’ för Gud sedd -
Men, nu, den regerande öfver ankarsatt rike,
Hon åt sidan slänger lyktan - behåller veken,
Och, mitt bland rökelse och anderika hymner opp,
Lyfter i fyrfaldigt ljus hennes änglakropp.

Nu lyckligast, ljuvast på den yon ljuva Jorden,
Där "Skönhetens Tanke" upprinna och blev borden,
(Faller i cirklar kasta’ mången skärrad stjärna,
Likt kvinnohår ‘bland pärlor, tills, fjärran,
det tändes ovan Achaiska kullar, och där stannade)
Hon skåda’ in i Oändligheten - och sjönk på knä ned.
Fylliga moln, för kanopé, där om henne sig kurvade väl -
Passande emblem av modellen för hennes värld -
Sedda endast i skönhet - ej fråntagandes syn
för annan skönhet igenom glittrande det ljus i skyn -
En cirkel som tvinnandes var stjärnlik form inom dess rand,
Och all den opalrika atmosfär i färg band.

Helt sig skyndande hon knäböjde uppå en bädd mjuk
av blommor: av liljor likt de runtom hufvud
På den väna Capo Deucato, och uppspringa
Så ivrigt runt omkring att hänga
Uppå de flygande fotstegen av -- djupa stoltmod --
Av henne som älska’ en dödlig - och så dog.
Sephalican, knoppande med nya unga bin,
Upprota’ sin lila stam runtom hennes knän ikring:
Å smyckande blomma - av Trebizond missnamngifven -
Fånge av de högsta stjärnor, där prima den skamgifvit
All annan ljuvhet: dess honungslika dagg
(Den mytomspunna nektar som hedningar vet omsagts)
Rusliksyrande söt, var ifrån Himlen nedsänd,
Och föll uppå trädgårdar av de som voro oförgäten,
På Trebizond - och uppå en solig blomma
Så lik sin egen ofvan, att till denna timma,
Den fortfarande kvarblifva, torterandes sitt bi
Med galenskap, och obegärligt reveri:
I Himlen, och alla dess omboningar, har lövet
Och blomman av denna älvplanta, uti sorg bedröfvet
De ombragta dröjer - sorgen hon hänga med sitt hufvud,
Kvarångrandes nycker som flytt sedan länge fullt ut,

Upphävande sitt vita bröst till den balsamlika atmosfären blå,
Lik den skyldiga skönheten, befromma’,och mer vacker ändå:
Nyctanthes tillika, heligt skön såsom ljusets sken
hon räds att bedofta, bedoftande nattens scen:
Och Clytia betänkandes emellan mången sol,
Emedan småtårar nedför hennes blad nedomrinna i en pöl stor:
Och den uppspirande blomman som uppskjöt uppå Jord’ -
Och dog, huruvuda sällsynt utmattad borden,
Bristande sitt viddoftande hjärta bevinga’ i anden
Sin väg till Himlen: från trädgård utav en konung.
Och Valisneriansk lotus däråt flög
Från all kamp med vattnet uti Röhn:
Å eder mest väderfulla lila parfym, Zante!
Isola d’oro! - Fior di Levante!
Å Nelumboknoppen som för evigt flytande
Med Indisk Cupid nedför den heliga floden -
Alvlika blomster, och älva! till vars väl äro gifvet
Att uppbära Gudinnans sång, uti doftrikhet, till Himlen:
"Ande! som dväljes vart,
I djupan sky,
Skräckinjagande och underbart,
I Skönhet vie!
Bortom linjen för blått -
Gränsen för stjärnan
Som vid åsynen snurra fort
Av dina hinder och dina gränsers höjder
Av hindret överskridet
Av kometerna som slungats
Från sin stolthet, och från sin tron stigit
Att bliva drönare till det slutliga
Att vara bärare av elden
(Den röda elden i deras hjärta)
Med fart som ej må trötta
Å med smärta som ej skall dela den
Som lefva - som vi vet -

I Evighet - vi känna -
Men vad skugga av vilken bringa
Vilken ande skall avslöja?
Ehuru de väsen av er Nesace,
Eder budbärare haver känt
Har drömt om er Oändlighet
en alldeles egen form
Er vilja är så gjord, O, Gud!
Stjärnan haver ridit högt
Gen’ mången storm, men hon red
Nedom ert brinnande ögas blick;
Och här, i tanke, til eder -
I tanke som endast kan
Upphöja ert impir och så bli
en medvän av er tron -
Av bevingad Fantasi,
Min embassad äro gifven,
Till hemlighet skall visdom bliva till
I boningarna uti Himlen."

Hon upphörde - och begrov då sin brinnande kind
Upprosad, mitt bland liljorna där, att finna
Ett skydd ifrån febern från Hans öga;
Ty stjärnorna darrade för Gudomen.
Hon rördes ej - andades ej - för en röst fanns där
Hur vördnadsfullt sökande i den lugna atmosfären!
Ett ljud av tystnad i det förskräckta örat
Vilket drömlika poeter kalla: "musiken av sfären".
Våran är en värld av ord: Stillhet vi kallar
"Tystnad" - vars namn är det mildaste av dem alla.
Hela Naturen talar, och ‘ven ideala ting
Fladdrande skugglika ljud av visioners vingar -
Men ah! ej så då, ändock, i riken därovan
Den eviga rösten av Gud passera förbi
Å de röda vindarna förgängas uti skyn!

"Vadan ändå i världar som ock osynliggjorda cykler styra,
Belänkad med ett litet system, och en sol -
Där all min kärlek är nycker och där horden
Ännu tro mina fasor blott äro åskmoln,
Stormen, jordbävningen, och oceaners ilska -
(Ah! Skola de korsa mina mer vredgade stigar?)
Vadan då i världar som blott ha en endaste sol
Tidens sand blifva mer dunkel då den rinna,
Men eder äro ändå min resplenör, så gifven
Att genombära mina hemligheter upp till Himlen.
Lämna boendelös din kristallboning, och fly
Med hela ert tåg, uppåtgående till den månrika skyn -
Skilda - såsom eldflugor i Siciliens natt
Och bevinga andra världar med ännu ett ljus!
Sluka hemligheterna med eder embassad
Till de stolta ljusklot som blinka - och så bli
Till vart hjärta ett hinder och en höjd
Om icke stjärnor klåpa med människans skyldighet och skam däri!".

Upp steg jungfrun i den gyllengula natt
Den singel-månade Afton! - uppå Jorden vi plikta
Vår tro på en kärlek - och en måne beundra -
Den födelseplats av denna unga Skönheten hade ej mer.
Så uppspringa den gyllengula stjärna i nedan timma
Upp steg jungfrun från sin helgedom av blommor
Och böjd öfver skimrande berg och skugglika slätter
Hennes väg - men lämnade ännu icke sin Therasaeanska regim.



I I



Högt uppå ett berg av gloriaförsett hufvud -
Såsom den vilande herden på sin säng
av gigantisk betesmark liggande för sin ro,
Lyftande sitt tunga ögonbryn, rycker till och ser,
Med månget muttrande "hoppas jag bli’ förlåten"
Vilken tid som månen äro kvadrerad i Himmelen -
Av rosenrött hufvud, den upptornande tingesten i fjärran
In till den solbedränkta etern, fångade strålen
Av nedsjunkna solar i kvällning - vid nattens midt,
Medans månen dans’t med det vidt ljusa främmande sken -
Uppställt på sådan höjd restes en hög
Av bedårande kolumner av åsksmällbränd luft,
Blixtrande från Pariansk marmor det tvenne leende
Långt ner uppå den våg som blänkte där,
Och skyddade det unga berget i sitt bo.
Av gjutna stjärnor dess stengata, sådana som falla
gen’ svartnad sky, besilvrande fallet
av deras egen upplösning, me’ns de dö -
Besmyckande då skyarnas boning.
En helgedom, ifrån Himlen med belänkat ljus nedsänt,
Satt stilla på dessa kolumner som en krona -
Ett fönster av en cirkulär diamant, där,
Skåda’ ut ofvan genom den lila skyn,
Och strålar från Gud sköt ned detta meteor-bälte
Och helga’ all den skönhet två gånger om,
Utom då, emellan den Empyrianska och den ringen,
Någon ivrig ande fladdra’ sin mörknande vinge.
Men uppå pelarna haver Seraphs ögon skådat
Denna världens skuggighet: det grånande gröna
Som Naturen älskar mest för Skönhetens grav
Som smyga i vart hörn, runt var arkifakt -
Och varje skulpterad cherub därikring
Som där från hans marmorgömma blickade ut,


Verkade jordlig från skuggan av hans nich -
Akaiska statyer i en värld så rik?
Friser från Tadmor och Persepolis -
Från Balbec, och den stilla, klara abyss
Af vackra Gomorrah! Å, den våg
Är nu nära dig - men för sent det är att rädda dig!

Ljud älskar att frodas i sommar natt:
Bevittna mumlet i den grå skymning
Som stal örats intresse, i Eyraco,
Av mången vild stjärntydare för länge sedan -
Som bestjäl evigt örat för honom
Vilken, kisande, beskåda den stilla fjärran dimman.
Och ser mörkret komma som ett moln -
Är ej dess form - dess röst - högst palaber och gäll?

Men vad är detta? - det kommer - och det bringar
En musik med sig - det är luften från vingslag -
En paus - och sedan ett svepande, fallande matt
Och Nesace befinner sig i sina hallar återigen.
Från den vilda energin av hastigt begär
Var hennes kinder rodnade, och hennes läppar särade;
Och zonen som fast var runt hennes smidiga midja
Hade brustit ned ifrån hennes hjärtas hävning.
Inom denna mitt av hallen att andas
Stannade hon flämtande, Zanthe! allt ned ifrån,
det alvlika ljus som kysst hennes gyllene hår
Och längtade att vila, men kunde blott glänsa där!

Unga blommor viskade i melodier
Till lyckliga blommor denna natt - och träd till träd;
Källor flödade musik medans de föll
I mången stjärn-belyst glänta, eller mån-belyst stig;
Ändock föll tystnaden över alla materiella ting -
Sköna blommor, ljusa vattenfall och änglars vingar -

Å ljud allena från anden uppbrang
Bar börda intill häxvisan jungfrun sjöng:
"Nedom blåklocka eller å -
Eller tovigt vildvuxet
Som hålla, från drömmaren,
Månstrålen borta -
Ljusa varelser! som begrunda,
Med halvt slutna ögon,
Uppå stjärnorna sålunda ert under,
Haver dragit ifrån skyarna,
Tills de glimta gen’ skuggan, och
Komma ned till er bringa
Likt -- ögon av jungfrun
Som kalla dig nu -
Uppstig! från dina drömmars land
I lila ramar,
Till plikten bortspringande
Dessa stjärnbeslöjade timmarna -
Och skaka från dina skaklar
Omsluten med dagg
Andan av dessa kyssar
Som sluta dem ety -
(Å! hur, utan dig, Kärlek!
Kunna änglar bliva välsignade?)
Dom kyssarna av äkta kärlek
Som vyssa’ er till ro!
Upp! - skaka från er vinge
Vart hindrande ting:
Daggen från natten -
Den skulle nedtynga din flykt;
Och äkta kärlek krama -
Ack! lämna dem åtskiljda!
De äro ljus uppå skaklarna,
Men bly uppå hjärtat.

Ligeia! Ligeia!
Mitt undersköna väsen!
Vars råaste tanke
Till musik skall förtäljas,
O! är det eder vilja
Att uppå vindfläktarna rumla?
Enär, uppsvallande alltjämt,
Likt den enslige Albatrossen,
Omhöljande natten
(Som hon luften)
Att hålla vakt med glädje
Om harmonin där?

Ligeia! varhelst
Din avbild må bli’,
Ingen magi skall förinta
Din musik från Dig.
Du haver bundit månget öga
Uti drömlik sömn -
Men knutarna ännu uppstiga
Vari eder kyskhet vaka -
Ljudet av regnet
Vilket hoppa ned till blomman,
Å dansar igen
Till rytmen av störtfloden -
Mumlet som springa
Från gräsets groende
Äro musiken av tingen -
Men är skissa’, tyvärr! -
Iväg, då min käraste,
Å! hell dig iväg
Till källor som ligga klarast
Under mån-strålen -
Till ensam sjö som le,
I dess dröm om djup vila,

På de många stjärn-öar
som besmycka dess bröst -
Där vildblomman, smygande,
Har blandat sin skugga,
På dess kant fullt sovande
finnas mången mö -
Några haver lämnat den kalla gläntan, och
Har sovit med biet -
Uppreta dem, min jungfru,
Uppå hedmark och slätt -
Gå! andas på deras slummer,
Helt mjukt i deras öra,
Det musikala nummer,
de slumra’ för att höra -
För vad kan då väcka
en ängel så snart
Vars sömn haver tagits
nedom den kalla måne,
Såsom den trolldom som ej slummer
av någon häxkraft kan provas,
Det rytmiska nummer
Som vagga’n till ro?"

Andar i vingar, och änglar synes,
Tusen serafiner frambringar den Empiriske gen’,
Unga drömmar fortfarande hänga vid deras sömniga flykt -
Serafiner i allt utom "Vetskap", detta ivriga sken
Som föll, uppsplittrat, gen’ dina band, bortom
O Död! från Guds öga uppå denna stjärna:
Ljuvt var detta misstag - ljuvare ändå denna död -
Ljuvt var detta misstag - ‘ven om oss andan
Av Vetenskap fördunkla speglingar av denna våran lycka -
För dem de’var Simoon, som skulle förstöra -
För vad (för dem) avslöjade att veta
Att Sanning är Falskhet - eller Salighet Ve?




Ljuv var deras död - att med dem dö var ypperligt
Med det sista av extas i utsipprande liv -
Bortom denna död ingen odödlighet
Blott sömn som slogo och äro icke "att vara" -
Och där - åh! må min trötta ande dväljas -
Skild från Himlens Evighet - och ändå så långt bort från
Helvetet!
Vilken skyldig ande, och vadan skuggig dimma,
Hörde ej det uppresande kallet av denna hymn?
Blott två: de föllo: för Himlens grace finnes ingen likgiltighet
För de som ej höra för deras bultande hjärtan.
En jungfru-ängel och hennes serafin-älskare -
O! vart (och I må söken de vida skyar över)
Finnes Kärleken, de blinda, nära nykter Plikt känt?
Oskyddad Kärlek haver fallit - ‘bland tårar av perfekt
gny.

Han var en godaktig ande - han som föll:
En vandrare bland moss-a-beringad källa -
En beskådare av ljusen som skina ovan -
En drömmare vid månstrålen med sin älskade:
Vilket under? ty var stjärna är ögon-lik där,
Och se så kärligt ned på Skönhetens hår -
Och de, och var mossi’ källa voro helig
För hans kärleks-härjade hjärta och melankoli.
Natten hade funnit (för honom en natt av ve)
Uppå en bergsslänt, unge Angelo -
Buktande den böja sig uppemot den stämningfyllda skyn,
Och skrocka på stjärnerika världar som nedan den sig befinna.
Här satto han med sin älskade - sin mörka öga vänt
Med örnblick uppå detta firmament:
Nu vände han den ‘mot henne - men aldrig så sällan
Darrade den mot JORDENs orb återigen.
"Ianthe, käraste, se! hur disig denna stråle!
Huru härligt det äro att skåda så långt bort!

Hon verka’ ej så uppå denna höstens kväll
Jag lämnade hennes underbara salar - ej heller sörjde att dem lämna.
Denna kväll - denna kväll - skulle jag ihågkomma väl -
Sol-strålen dala’, i Lemnos, med en förtrollning
Uppå Arabesque-skulpturen av en förgylld sal
Vari var mitt säte, och uppå dess draperade väggar -
Och uppå mina ögonlock - O detta tunga ljus!
Ack hur sömnigt det vaggade dem in i natten!
På blommor, förut, och dis, och kärlek de sprang
Med Persiska Saadi i sin Gulistan:
Men O detta ljus! - jag slumra’ - Döden, under denna tid,
Förstal mina sinnen till denna ljuvliga ö
Så mjukt att intet endaste silkeshår
Uppväckte den som sov - eller visste att han befann sig där.

Den sista fläck av Jordens rund jag steg uppå
Var ett stolt tempel de’ kalla’ Parthenon -
Mer skönhet klängde’ runt hennes avskiljda vägg
Än även ditt glödande bultande bröst innehöll,
Och när gamle Tid min vinge sönderföll
Då uppsprang jag - som en örn från sitt torn,
Och år lämnade jag bakom mig på en timma.
Vilken tid uppå hennes luftiga ytor hängde jag
En halva av hennes runds trädgård var utflingad
Nedrullad som en karta inför min syn -
Obebodda städer i öknen tillika!
Ianthe, skönhet flockades runtomkring mig då,
Och halft önskade jag mig vara tillbaks bland människor återigen."
"Min Angelo? och varför av dem vara?
En ljusare boplats finnes här för dig -
Och grönare ängder än i den bortre världen ovan,
Och kvinnans ljuvlighet - och passionerad kärlek."

"Men, lyss, Ianthe! Då luften så mjuk
Falerade, när min botgjorda själ skuttade iväg,

Kanhända min hjärna blev yr - men min värld
som jag lämnade så sent blev i kaos kastad -
Uppsprang från hennes position, uppå vindarna åtskilda,
Och rullade, en flamma, den eldfänga himmelen beklämmad.
Jag tänkte, min ljuva, sedan upphörde jag att sväva
Och föll - ej kvickt som jag uppsteg förut,
Utan med en nedåtstigande, skakande rörelse gen’
Ljus, mässingslika strålar, denna gyllne stjärna till!
Ej heller längs stunden för mina fallande timmar,
Ty närmast av alla stjärnor var din till vår -
Förskräckande stjärna! som kom, mitt i en natt av gamman,
En röd Daedalion uppå den timida Jord.

"Vi kom - och uppå eran Jord - Men ej för oss
Skall våran dams önskan vara att diskutera:
Vi kom, min älskade; runtom, ovan, nedom,
Gladlynta eld-flugor av natten vi kommer och går,
Ej heller fråga orsak utom den ängla-nick
Hon beviljar oss, som hon beviljats av sin Gud -
Men, Angelo, då din grånande Tid utvecklats
Aldrig hans älvavinge öfver mer älvlik värld!
Skugglik var dess lilla skiva, och änglaögon
Blott kunna se fantomen i skyn,
När först Al Aaraaf kunde se hennes bana vara
Huvudstupa bort och öfver det stjärnprydda hav -
Men när dess skönhet blossade uppå himmelen,
Såsom glödande Skönhets byst nedan människans öga,
Vi stannade inför arvet av människan,
Och er stjärna skakade - såsom ock Skönheten då!"

Sålunda, i efterskalvet, for de älskande sakta iväg
Natten som minskade och minskade och bringade ej någon dag.
De föll: ty Himmelen för dem ej hopp medgav
Som ej höra för deras bultande hjärtan.

Edgar Allan Poe 1829

LPWJ svensk version 2003-2005