Det var som om både tid och rum upphört att existera. Inte ett ljud hördes över det fruktansvärda rytandet.

Plötsligt small det till igen, ännu högre denna gång, natthimlen lystes upp som av gigantiska fyrverkerier.
Den långa raden av glasrutor sprängdes av hettan och ut vällde enorma eldtungor som slickade fabrikens ytterväggar och letade sig tillbaka in via taket, såväl som upp, upp mot skyn.
Efter bara några minuter badade hela området i rödorange ljus samtidigt som det duschades av glödande materia som flög runt okontrollerat.

Mobiltelefonerna i byn ringde sos alarm lika mycket som de ringde varandra - var det någon kvar därinne?

Brandbilarnas och räddningstjänstens tutande hördes inte över eldens mäktiga dån, radion varnade människorna för att andas in den giftiga luften...
Gastub efter gastub for som raketer genom det förstörda taket rakt upp i luften, brinnande, exploderande...
Natten hade skräckens stämpel.

Ingen människa fanns kvar där inne - skönt!

Men jobben... hela stora arbetsplatsen i lågor, hela lilla byn berörd.
- Bara inte pannan också blir förstörd - måtte den klara sig!!!
Gemensam oro för framtiden - måtte den stora, pålitliga, trygga gamla pannan klara sig - då kan det kanske vara lönt att bygga upp resten av fabriken igen - annars vet man ju inte...

Timmarna gick.
Eldstriden blev hård.
Då - strax före gryningen - skakar marken, och en oanat våldsam explosion kastar kraftfullt tegel, betong, stål och eld åt alla håll.

Trotjänaren, den älskade gamla pannan som hela fabriken varit uppbyggd kring, verksamhetens hjärta, av mig och alla andra som jobbade där kallad "Mormor", ger till sist upp - hon exploderar!

Och ännu en by dör ut...