~*~


I de värsta extremer, och på den farligaste rand
Av krigsslag då det ras'de, i alla anfall
Var deras klaraste signal, att de snart vilja återfinna
Nytt mod och återupplivas, ehuru nu de ligga
Stoftkrälande som slemdjur uppå Eldars Sjö där bortom, [280]
Vi äro här emellertid, förvånade och förbryll'de,
Inte att undra på, fallna en såd'n oräknelig höjd.
Han hade knappt avrund't då den överlägsne Fienden
Rörde sig mot strandens kant; hans klumpiga sköldverk
Eteriska temperament, massiv, stor och rund, [285]
Bakom honom kastade; denna breda omkrets
Hängde på hans axlar likt Månen, vars Rund
Genom Optiskt Glas Konstnären från Tuscany beskådar
Vid Kvälln'ng från toppen av Fesole,
Eller i Valdarno, att beskriva nytt Land, [290]
Floder eller Berg i hennes fläckiga Glob.
Hans Spjut, att jämföra med den högsta Tall
Lutande på Norska kullar, att bliva den Mast
Hos någon stor Amiral, var blott en stav,
Han vandrade med för att stödja olätta steg [295]
Över den brinnande Sten, inte likt de steg
Uppå Himlens Azurblå, och det torra Klimat
Straffade hans slitna sidor, välvda av Eld;
Hejdlöst uthärd'de han sålunda, tills han på Stranden
Av detta beflammade Hav, han stod och kall'de [300]
Sina Legioner, Änglaskepnader, som lågo som i tr'ns

John Milton 1667
LPWJ svensk version 14/03/09