Ett signalhorn som hörs på mils avstånd.
En väntande person vid tågperrongen i ödemarken. Lyssnar. Väntar.
Den tittar på klockan, utan nervositet, utan en känsla av ånger.
Detta är inte första gången. Det är bara en vanesak.

Klockan, den som inte tickar framåt, men bakåt. Den som visar hur lång tid det är kvar snarare än hur lång tid det har gått.
Blundar. Bara en liten stund kvar.
Signalhornet igen, men denna gången närmare, mer intensiv, som om den kämpar mot vinden för att komma fram, en kamp mot världen.

Där borta, långt vid horisonten syns tåget.
Solens mäktiga strålar skiner på den blanka ytan av tåget och får den att glänsa som guld.
Personen tittar förhäxat på tåget som kämpar mot vinden som ett brinnande inferno och som är på väg rakt emot den.
Tick, tack, tick, tack, klockan tickar ner mot slutet.

Tåget tutar i sitt mäktiga signalhorn en sista gång, denna gång med ett dånande ljud som sträcker sig bortom horisonten och till världen efter denna.
Men personen ger inte vika. Den står kvar. Blundar. Väntar.
Bromsarna skriker när tåget försöker stanna, försöker stoppa det skenande tåget som krigade mot vinden.

Och tåget stannar. Precis framför perrongen.
Det ryker om den precis som om man hällt iskallt vatten på glödande kol.
Röken skymmer allting i sin närhet, de vackra träden som stod precis bredvid, även solens starka strålar kan inte tränga igenom rökens tjocka täcke.
Men blott en stråle tränger sig igenom och lyser upp den enda dörren som leder in i tåget.
Dörren öppnar sig sakta och ännu mer rök väller ut genom den.

Personen som fortfarande inte rört sig en millimeter, öppnar ögonen.
Framför sig ser den endast dörren som solstrålen skiner upp och ger dörren ett gyllene uttryck.
Utan tvekan tar personen det enda steget den behöver för att komma in i tågets inre domäner, in i dess hemliga innandöme.
Från klockan hörs ett sista tick innan personen är inne, sen kommer tystnaden, så stor, så magnifik och så omvälvande.
Dörrarna stängs, och tåget rullar iväg, igen, och återupptar sin kamp mot vinden.